Herr talman! Jag noterar att Oskar Lindkvist själv
är osäker på denna lagstiftningsmetod. I sin första
replik sade han: Vi vill förmå regeringen att tala
med kreditinstituten. Nu erkänner han -- och det är
riktigt -- att både presidiet i utskottet och det
ansvariga statsrådet, Bo Lundgren, har talat med
kreditinstituten. Men det syfte som angavs i det
första inlägget har alltså fortfarande inte inträffat.
Då är det lagstiftningen som skall gälla -- det står
tydligt i motionen -- och det skulle få den effekt som
jag här tidigare har beskrivit. Men självklart är
detta ett otyg, och jag tycker att bankerna och
kreditinstituten tar ett stort ansvar i sin
kreditgivning och i behandlingen av kunderna.
Jag noterar också med stor tillfredsställelse att
Oskar Lindkvist nu erkänner att 1993 års regler är
klart fördelaktigare än de som vi redan har raderat
ut på marknaden. Det innebär också att man
kommer att trappa ned 1994, 1995 och 1996, men
man stannar vid 30 % subventioner -- det är mer än
vad man gjorde tidigare, då man tog bort dem helt
och hållet för bostadsrättshus och hyreshus.
Den här avvägningen av nedtrappningen skall
vägas mot ränteutvecklingen framöver, och det är
för att se hur det här går ihop som vi har
kontrollstationen 1995. Till dess skall vi ha satt ett
bosparsystem i sjön. Annars blir detta inte möjligt.
Det är det som politiken hela tiden har gått ut på
och ingenting annat.