Herr talman! Jag tycker i och för sig att det är
intressantare att debattera framtiden än att älta
orsaker. Men låt mig bara peka på en sak i den
uppräkning som Oskar Lindkvist gjorde. Han
nämnde den nya bostadsfinansieringen som en
orsak till svårigheterna. Jag förstår det, därför att
Socialdemokraterna har lyckats svartmåla vårt
förslag och händelserna inom bostadspolitiken i
övrigt, så att det knappast har gått upp för någon
att 1993 års bostadsfinansiering är betydligt
förmånligare för dem som bygger och bor än vad
det gamla förslaget, från den socialdemokratiska
regeringen, hade inneburit om det bevarats. Det
kan räcka i skulddebatten.
Det är ett ganska måttligt krav från min sida att
fråga vad Socialdemokraterna har att komma med,
när de påstår att de förslag som regeringen har lagt
fram inte är tillräckliga. Såvitt jag förstår, skulle
1991 års regler gälla även 1992 års
bostadsrättsföreningar. Jag kan inte förstå hur det
skulle gå till rent tekniskt, vid en jämförelse med
egnahemmen, om man inte strimlar de lån som
bostadsrättshavarna har. Är det
Socialdemokraternas avsikt?
Jag skall gärna tala ytterligare med kreditinstituten
och försöka förmå dem att minska
räntemarginalerna. Men det är inte det som
Socialdemokraterna föreslår i sin motion och sin
reservation. Socialdemokraterna föreslår ju att
man skall lagstifta om att kreditinstituten inte får
låna ut pengar till en högre ränta än den
subventionsränta som gäller i dag. Oskar Lindkvist,
som är väl bevandrad i bostadspolitiken, vet hur
den sätts. Om man lagstiftar om den räntan,
kommer de att tvingas låna ut till en större kostnad
än vad de får betala när de lånar in pengarna.
Oskar Lindkvist och jag har ju talat med
kreditinstituten, men det har tydligen inte hjälpt --
det går inte att få ned räntorna den vägen. Men jag
ställer gärna upp på det igen.