Herr talman! Först några kommentarer till den
hittills förda debatten. Agne Hansson försvarar det
förslag som regeringen framlagt och som den
borgerliga majoriteten i bostadsutskottet har ställt
sig bakom. Det kanske inte är så märkligt. Men det
finns några detaljer som kunde ha gjorts bättre.
Varför har regeringen inte accepterat tanken på att
omfördelningslånen skulle få balanseras i
balansräkningen? Det är naturligtvis en svårighet
för företagen, som redan tidigare har en mycket
ansträngd balansräkning, att omfördelningslånet
också belastar balansräkningen.
Hur dyrt kommer omfördelningslånet att bli för de
berörda företagen? Kan de över huvud taget
tillgodogöra sig det? Det finns ingenting i
propositionen och betänkandet som talar om vad
detta kommer att kosta. Jag är rädd att det kommer
att bli väldigt dyrt. I bästa fall skjuter man
problemen framför sig, men ingenting annat.
Agne Hansson hänvisar till framtiden, att
bostadspolitiken kommer att bli bättre längre fram,
och då blir det bra. Men hur är det med de årgångar
bostäder som just nu är i sådana akuta problem och
med de människor som bor i dem?
En bostadsrättsförening i hus som byggdes 1988 får
sina kapitalkostnader höjda med 65 % 1996. Det
stora problemet för dessa är kapitalkostnaden och
inte produktionskostnaden.
Bo Jenevall förundrar sig över att
socialdemokraterna inte stött nydemokraternas
förslag när det gäller byggmomsem. Men det måste
väl ha varit så att nydemokraterna stödde
regeringen när den tog bort investeringsbidragen
som s-regeringen hade infört och som var en
kompensation för den höjda momsen på
byggsektorn. Där har vi nog roten till det onda.
Herr talman! Vi är nu i slutet av en svart vecka i
svensk politik. Ingvar Carlsson har sagt tidigare i
dag att riksdagen har fattat många beslut som
förstör och försämrar bra och fungerande system. I
detta ärende skall vi försöka rätta till följden av ett
tidigare systemskifte, alltså avskaffandet av den
sociala bostadspolitiken.
Regeringen har trappat ned räntesubventionerna i
en takt som drastiskt har förändrat hundratusentals
människors möjligheter att bo. Det har framgått
tidigare under debatten. Den politiken har tvingat
många villaägare ifrån både gård och grund.
Många bostadrättsföreningar har gått i konkurs,
och det kommer att bli fler. I en av
bostadsrättsorganisationerna har över 800
lägenheter övergetts av sina innehavare. De har
slagit igen dörren och lämnat sina lägenheter -- men
de har tagit skulderna med sig, och de kommer att
få dras med dem under många år framöver. Deras
personligt största investering, vilket det är fråga om
i de flesta fall, har blivit en ren ekonomisk
katastrof.
Det är heller ingen brist på allmännyttiga företag
som står på ruinens brant. Allmännyttan har dock
den fördelen att man kan fördela de ökade
kostnaderna på ett åldersmässigt bredare bestånd
än vad bostadsrättsföreningarna kan göra. Men för
många av de mindre allmännyttiga företagen är
andelen nya lägenheter mycket stor. Där slår
försämringarna igenom hårt och brutalt.
När människorna betämde sig för ett visst boende i
slutet av 80-talet, gjorde de det utifrån de
förutsättningar som rådde då. Och det vara bara ett
parti som gav signaler om ett systemskifte på
bostadsmarknaden -- Moderaterna. Vid den
tidpunkten fanns inte ens Ny demokrati.
Centern, Folkpartiet och kds gav inte de här
signalerna. Men nu har dessa partier låtit
Moderaterna bestämma bostadspolitiken helt. De
andra partierna har lagt sig platt på marken och
blottat strupen. Agne Hansson skall ha heder att
han ändå har försökt göra motstånd i de här
frågorna. Tyvärr har han fått vika sig gång på gång.
Den proposition som vi nu debatterar var tänkt att
stämma i den bäck som faktiskt redan har blivit en
flod. Jag tror inte att regeringens förslag räcker till
för att dämma upp floden. I förslaget finns bl.a. ett
förbehåll om att man inte får ge omfördelningslån
till företag som har akuta problem.
Upplåningen är 240 miljarder för det
bostadsbestånd som byggdes mellan åren 1987 och
1992. Det finns kommunal borgen eller
förlusttäckningsansvar i någon form för ett hundra
miljarder av dessa pengar. Enligt Danell har man
inga fullgoda säkerheter för 70 miljarder på grund
av värdefallet på fastigheter. Detta kan innebära
tiotals miljarder i kostnader för skattebetalarna.
Man tjänar på gungorna genom att minska på
bostadssubventionerna, men man förlorar mångfalt
mer på karusellen i de kreditförluster som kan
befaras uppstå.
Bostadsminister Bo Lundgren -- om vi får kalla
honom så -- hänvisar alltid till 80-talets uppdrivna
produktionskostnader som roten till det onda. Men
kostnadsökningen är en bagatell jämfört med de
kapitalkostnadshöjningar som regeringen
medvetet har tvingat fram. Exklusive
skattereformen har det faktiskt varit fråga om 7 till
8 % reala höjningar av kapitalkostnaderna under
senare år. Vilken bostadskonsument hade kunnat
förutse det här?
Moderaterna var inte med på de
nedkylningsåtgärder som vi socialdemokrater
föreslog och/eller drev igenom på 80-talet, varken i
ekonomin totalt eller inom byggsektorn. Det har
man glömt i dag. I stället skyller man konsekvent
allt på oss socialdemokrater. Det är så riktigt som
Oskar Lindkvist undrar: När skall man ta sitt eget
ansvar för sitt eget fögderi?
Hundratusentals människor far nu mycket illa av
den förda politiken. Det är allvarligt och är i sig ett
skäl för att man skall lägga om politiken.
Moderaternas skäl för den förda politiken är att
man tror på marknaden och att man vill spara
pengar. Att marknadslösningar inte fungerar för
bostäder begriper de flesta människor. Det gör man
också i de flesta länder. Nästa fråga är: Spar man
några pengar åt skattebetalarna genom den förda
politiken? Knappast.
En stor del av byggarbetslösheten beror på den
förda bostadspolitiken. Den kostar 50 miljarder per
år. Jag kan inte precisera hur stor del av dessa 50
miljarder som härör från bostadssektorn, men den
är på tok för stor.
Hur mycket kommer kaoset på bostadsmarknaden
att kosta stat och kommun? Bo Lundgren fick den
här frågan i fredags. Han hade inget svar då. Nu
undrar jag om utskottsmajoriteten har något svar
på frågan.
Hur länge skall Centern och Folkpartiet ligga platt
i de här frågorna? Har man ingen
självbevarelsedrift?
Jag vill yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationerna och därmed också till min motion
Bo13.
Herr talman! För övrigt så tycker jag inte om den
stress som ledamöterna har blivit utsatta för här i
kammaren under de senaste dagarna. Som jag
inledde med att säga är det här en svart vecka i
Sveriges politiska historia. Vi är många som anser
att det är viktigt att vi får komma till tals i de olika
frågorna. Det måste vara upp till oss att avgöra det.