Herr talman! Jag var beredd på att Agne Hansson
skulle berätta för kammaren att 1993 års
bostadsfinansiering är bättre än 1992 års. Det är
alldeles riktigt -- 1993 års bostadsfinansiering har
ett försteg framför 1992 års. Men nu pratar vi om
1994, sedan pratar vi om 1995, 1996 och 1997 -- vad
inträffar då, Agne Hansson? Jo, det blir sämre och
sämre för varje år som går, därför att detta är ett
avvecklingssystem. Målet är icke en social
bostadspolitik -- målet är att det på sikt inte skall
utgå några subventioner på bostadsområdet. Det är
det mera långsiktiga resultatet av den borgerliga
politiken.
När det gäller 1991 års regler vill jag säga att
92:orna är diskriminerade när det gäller
rättviseinnehållet. Årgångarna går in i varandra.
En del är planerat 1990, en del 1991 och en del
1992. Därför uppstår det en orättvisa i det här
systemet. Om man verkligen vill rätta till en
orättvisa skulle det inte vara så svårt att acceptera
vårt förslag i reservationen. Det är en ren
rättvisefråga. Ingenting av det som Agne Hansson
har framfört i diskussionen motsäger någonting av
det som sägs i våra fyra reservationer.
Agne Hansson sade att Socialdemokraterna nu vill
lagstifta om att obligationsräntan skall gälla vid
konvertering av lånen hos bostadskreditinstituten.
Själv har han varit med och pratat med dem, och
jag tror att även skatteministern har pratat med
dem -- men ingen har lyckats övertyga
kreditinstituten om att de skall ligga lågt med sina
räntor, utan de fortsätter att ha höga
räntemarginaler.
Vad är det för mening med att man satsar på
bostadspolitiken på andra områden när bankerna
tar hem vinsten? Det förstår jag inte. Det skulle
vara av mycket stort intresse för bostadsutskottets
ordförande att kunna gå ut till väljarna och berätta
att vi nu har skapat förutsättningar för en bättre
finansiering och mer normala räntemarginaler hos
bostadskreditinstituten.