Herr talman! Låt mig börja med, även om det inte
är huvudfrågan i den här debatten, att instämma
med Bo Jenevall i att det är ganska betänkligt att vi
inte har en bostadsminister i det här landet. Det har
vi haft tidigare -- bra och dåliga. Nu har vi varken
det ena eller det andra. I vart fall har vi ingen bra
bostadsminister.
Den finans- och byggpolitik som har förts under
senare delen av 80-talet har, kanske framför allt på
grund av utlåningspolitiken, inneburit en
snedvridning av byggande av bostäder och
kommersiella fastigheter. Det har resulterat i ett
högt pris på fastigheterna och därmed också höga
hyror.
Värdet har i dag sjunkit, men kvar finns
lånekostnaderna. Det har resulterat i
bostadskostnader, för vissa årgångar av bostäder,
som är orimliga för de flesta. Den
socialdemokratiska regeringen insåg inte heller
behovet av åtstramning i tid.
Jag har efter debatten förra fredagen lärt mig att
man inte får diskutera historia i den här kammaren.
Man får inte vara för gammal heller, enligt
skatteministern.
Faktum är att den nuvarande borgerliga regeringen
har spätt på problemen med en svag och förvirrad
finans- och bostadspolitik. Jag kan ge exempel på
detta:
Enbart det misslyckade försvaret av kronan
kostade Sverige ca 20 miljarder. Arbetslösheten,
som har diskuterats tidigare i dag, kostar 40--41
miljarder i rena kostnader. Om man lägger till de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, som kostar 30
miljarder är kostnaderna uppe i 70 miljarder
kronor. Detta är bakgrunden till vår diskussion.
Till detta kommer att de ständiga ändringarna och
försämringarna av spelreglerna inom bygg- och
bostadssektorn bidrar till sjunkande värden och
osäkerhet.
Bygg- och kreditmarknadskrisen leder till
finansiella problem för såväl staten som de boende,
långivarna och fastighetsägarna. Den djupa
byggkrisen förvärras hela tiden utan att någon från
regeringens sida egentligen gör någonting.
Det är en katastrofal situation. Det är inga överord.
Allt fler blir arbetslösa. Investeringarna inom
nästan alla byggsektorer sjunker mer än vad man
tidigare har befarat. En hel generation av
byggnadsarbetare håller på att försvinna.
Byggkapacitet slås ut. Resursbrist väntas när
konjunkturen vänder. Byggandet är i vissa
avseenden nere på 30-talsnivå. Det är heller inga
överord.
T.o.m. den moderate överståthållaren i Stockholm,
landshövding Adelsohn, varnar nu, sedan han
lämnade den aktuella dagspolitiken, för den
katastrofala bygginvesteringspolitik som den
borgerliga regeringen för.
Regeringens satsningar på infrastruktur,
ombyggnad och underhåll är långt ifrån tillräckliga.
Tvärtemot bidrar regeringens förslag till att
fördjupa den här krisen. Det senaste exemplet är
neddragningen av bostadssubventionerna.
1990 byggde vi i runt tal 69 000 lägenheter i
flerbostadshus och egnahem. Prognosen för 1994 är
12 000. Ombyggnadstakten sjunker. Utfallet för
1992 är 18 % lägre än året tidigare. Prognosen för
1994 är 35 % lägre. Detta är i korthet den aktuella
verkligheten.
Ett avgörande problem är
bostadskreditmarknaden, som vi konkret
diskuterar i dag. Den fungerar mycket illa. Det är
tydligen alla överens om. Detta resulterar dels i att
det är svårt att få i gång bostadsbyggandet, dels i att
det blir orimliga bostadskostnader, framför allt i de
senaste årgångarna av bostäder.
Propositionens förslag är inte tillräckliga för att
mildra krisen på bostadsmarknaden.
Socialdemokraterna var med på vissa saker. De har
nu insett att det behövs en kraftfull åtgärd. Kanske
kommer alla regeringspartier så småningom att
göra detsamma.
Oskar Lindkvist diskuterade tidigare med Agne
Hansson. Jag upplever Agne Hansson, Ivar
Franzén, Birger Andersson och andra som
människor som förstår dessa problem. Vad säger de
andra borgerliga partierna? Jag är medveten om att
Agne Hansson och hans parti ingår i
regeringsunderlaget, men det kan inte vara först nu
som han har upptäckt att han tvingas föra en
moderat bostadspolitik. Frågan är: När skall Agne
Hansson komma till insikt om att det inte går att
tillsammans med moderater och den övriga
regeringen föra den bostadspolitik som jag
egentligen tror att han innerst inne vill föra?
Regeringen undviker också att ta upp problemet
med kreditinstitutens ökade räntemarginaler. De
har stigit relativt kraftigt under den senaste tiden.
Dessa marginaler tillsammans med försämrade
räntebidragsvillkor bidrar till en besvärlig situation
för många bostadslåntagare. Det minsta man kan
kräva är att räntorna vid nästa konvertering inte
sätts högre än motsvarande statlig
subventionsränta. Detta står också i en
socialdemokratisk reservation.
Av vad jag nu sagt framgår att vi från vårt parti
kommer att stödja de socialdemokratiska
reservationerna. Jag har behöver inte yrka bifall till
dem.
Jag har dock en fråga till Agne Hansson. Hur långt
kan ni, som representerar regeringspartierna, låta
bygg- och bostadssektorn sjunka innan ni vidtar
verkningsfulla åtgärder? Ange Hansson och
Centern tycks i och för sig ha nått smärtgränsen,
men var går smärtgränsen för de övriga borgerliga
partierna?