Herr talman! Det betänkande vi debatterar
behandlar som Oskar Lindkvist mycket riktigt sade
en del av de åtgärder som nu genomförs för att
stabilisera bostads- och kreditmarknaden.
Oskar Lindkvist och Socialdemokraterna vill skylla
allting som har hänt -- t.ex. det faktum att
bostadsrättshavare och andra råkar illa ut -- på
regeringen. Trots det tror jag att orsakerna till
problemen bakåt i tiden är så väl kända. Jag har
inte tänkt att förlänga debatten i den delen i denna
sena timma.
Det är också så, Oskar Lindkvist, att de boende
själva får betala varje kostnad för de åtgärder vi här
föreslår. Man kan av Oskar Lindkvists inlägg såväl
som av den buskpropaganda Socialdemokraterna
bedriver i bostadspolitiken få intrycket att de inte
skulle stå bakom förslagen. Det är intressant. Det
råder fullständig enighet i utskottet om dessa
åtgärder, vilket innebär att även
Socialdemokraterna står bakom inriktningen och
tankarna bakom åtgärderna. Därmed skall jag inte
kommentera förslagen närmare.
Det som debatten egentligen gäller är om dessa
åtgärder är tillräckliga eller inte och i så fall vilka
ytterligare åtgärder som kan eller bör vidtas.
Det är riktigt att min tveksamhet finns kvar på den
punkten, Oskar Lindkvist. Det går att studera
protokollet från förra fredagens debatt. Man kan
där mycket tydligt notera att jag då sade att de
förändringar vi åstadkom när vi fördelade
besparingen på tre miljarder kronor över tre år i
stället för över ett år skall ligga fast. Min
tveksamhet gällde Danelltrappan och
kontrollstationen 1995. Den uppfattningen är inte
ny. Den har jag haft länge.
Det är hela tiden fråga om att gå en balansgång
mellan stimulanser och det man måste spara å ena
sidan och å andra sidan att klara en ekonomisk
politik som gör att de låga räntorna kan hållas nere i
det internationella valutaläge som nu råder. Räntor
och inflation är de viktigaste faktorerna för
boendekostnaderna i framtiden.
Socialdemokraterna och Oskar Lindkvist säger att
åtgärderna inte är tillräckliga. Man kan i de
motioner och reservationer till betänkandet som
Socialdemokraterna står för naturligtvis se viljan
att gå längre. Men antingen föreslår de inga
konkreta åtgärder eller så är de åtgärder som
antyds inte praktiskt genomförbara. De skulle inte
heller ge den avsedda effekten.
Låt mig innan jag närmare kommenterar
reservationerna säga att de åtgärder regeringen nu
förselår inte skall ses isolerade utan tillsammans
med andra förändringar av bostadspolitiken som
just nu genomförs. Det gäller sänkningen av
fastighetsskatten för hyres- och bostadsrättshus,
fördelningen av besparingen av de tre
räntebidragsmiljarderna på tre år i stället för på ett
år och borttagandet av flyttskatten.
Dessa åtgärder bäddar för den lägsta
boendekostnadshöjningen på 25 år. Tillsammans
med de åtgärder som föreslås i betänkandet skall de
bidra till att skapa en stabilitet på bostads- och
kreditmarknaden så att fastighetsvärdena
stabiliseras och kan börja öka. Därmed ökar också
rörligheten på bostadsmarknaden.
Inlåsningseffekter undviks och hushållen kan bättre
anpassa bostaden till den egna ekonomin. När
fastighetsvärdena stabiliseras ökar säkerheten i
kreditsystemet och kreditgivningen kan börja
fungera bättre igen.
Så vill jag tala om reservationerna och den
argumentering som Oskar Lindkvist förde. I
reservation 1 pläderar alltså Socialdemokraterna
för att även 1992 års bostäder skall omfattas av de
avregleringsåtgärder som genomförs. Det berör
mycket riktigt främst de bostadsrättsföreningar
som lämnas utanför i dag. Dessa
bostadsrättsföreningar är de enda som inte kan få
räntebidrag som är villkorade med särskilda
låneregler.
Skälet till det är att vi vill avvakta den utredning om
skattereglerna för bostadsrätter som nu görs. Det
finns nämligen ett klart samband. Hänsyn har tagits
till bostadsrätternas låne- och beskattningsvillkor
när den garanterade räntan satts. Det finns alltså
egentligen ingen orättvisa i det fallet. I dag ligger
den garanterade räntan ungefär 1 1/2 procent under
den ränta som gäller för egnahem.
Om bostadsrätter skall jämställas med egnahem
krävs det en strimling av lånen för att
bostadsrättshavarna skall få sina problem lösta. Jag
vet inte om det är det som Socialdemokraterna
eftersträvar. Det här går att lösa på ett mera
praktiskt sätt först när beskattningsformerna för
bostadsrätterna har klarats ut. Om
Socialdemokraterna har någon annan, färdig
lösning tar jag gärna emot den. Om Oskar
Lindkvist inte har det, utan är tomhänt, faller
reservationerna till golvet som helt verkningslösa.
Inte en enda bostadsrättsförening i trångmål blir
hjälpt av det.
Jag går därmed över till räntegapet. Det är ett
förfärande problem, ett otyg. Banker och
kreditinstitut har naturligtvis ett stort ansvar. Men
att lagstifta om att bankerna skall låna ut till en viss
subventionsränta löser på intet sätt problemen. Det
skulle ju stoppa all kreditgivning, eftersom
bankerna då skulle tvingas låna ut till en lägre ränta
än vad de kan köpa bostadsobligationer för. Alla
förstår att ingen kan ägna sig åt sådan
bankverksamhet. Eller också måste vi återgå till
den detaljreglering för bostadskrediter som gällde
före 1987. Men den tog Socialdemokraterna bort,
och jag har inte uppfattat att det är den
ränteregleringen Socialdemokraterna nu vill ha
tillbaka. Eller är det så?
För närvarande finns det ingen bättre och
effektivare metod än att med hjälp av de statliga
kreditgarantierna medverka till en omfördelning av
räntekostnaderna för att hjälpa de boende över en
besvärlig kostnadströskel tills det vänder och blir
låntagarnas marknad igen. Då löses det här
automatiskt och ger ett tryck nedåt på räntorna,
genom ökad konkurrens i kreditsystemet.
Herr talman! De sociala målen för
bostadspolitiken, som Oskar Lindkvist berörde,
har vi diskuterat vid åtskilliga tillfällen i den här
kammaren. Det fanns inte tidigare och finns inte nu
någon skillnad i vår syn på målen, däremot på
medlen för att upprätthålla dessa mål. I dag tycks
vi vara ense om de medel som föreslås från
regeringens sida. Därvid tycker jag att debatten
kan stanna. Jag finner ingen anledning att sväva
utanför dagens sakfrågor i en mer allmän
bostadspolitisk debatt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i dess helhet och avslag på samtliga
reservationer.