Herr talman! Lars Werner frågar mig när jag skall
komma till klarhet om hur långt det går att föra den
här politiken och hur långt vi skall låta
byggsysselsättningen sjunka. När det gäller det
senaste är det väl en allmän uppfattning att man
inte får låta byggandet gå ner så långt att man råkar
in i samma kris som på 1980-talet då man nådde ett
kapacitetstak väldigt snabbt när det vände upp
igen.
Det handlar om hur man balanserar åtgärderna för
att nå dessa resultat men samtidigt behålla låg
inflation och låg ränta för att hålla i gång
investeringarna och därmed skaffa jobb över huvud
taget.
Vi har lagt fram förslag om åtgärder i form av ROT-
program för att brygga över nedgången i
nybyggnationen.
Jag tycker att Lars Werner ändå har en intressant
poäng i sitt anförande när han gör sin analys -- inte
minst mot bakgrund av vad jag sade i mitt
inledningsanförande -- av hur problemen byggts
upp och växt fram under 1980-talet, med
koncentration på kontorsbyggande i stället för
bostadsbyggande, med överhettning och annat.
Det belyser hur viktigt det är att de bostadspolitiska
åtgärderna hänger samman med de allmänpolitiska
och sysselsättningspolitiska åtgärderna. Den
kopplingen gör man först nu. Tidigare har man
isolerat bostadssektorn och låtit den
kostnadsmässigt växa över alla bräddar, så att vi
fick denna kostnadschock och räntechock.
Det är nu fråga om att vidta anpassningsåtgärder på
en sådan nivå att man inte återigen får en chock
uppåt på räntorna. Då är ökade
bostadssubventioner inte rätt medicin.
Detta var det intressanta i Lars Werners anförande.
Det är inte i första hand bostadspolitiska åtgärder
som skall lösa bostadsproblemen, utan det gäller
allmänpolitiska åtgärder. Det gäller att få i gång
sysselsättningen. Därvid hänvisar jag till den debatt
som har förts tidigare och de regeringsförslag som
framlagts på den punkten.