Fru talman! Kalle Larsson har en majoritet med
sig på sitt resonemang. Men i en demokrati försöker
man med argument föra fram sina åsikter, och det är
det som jag gör. Det tar tid. Jag sade att det var åtta år
sedan jag motionerade första gången, och jag var då
ensam. Nu är det 15 motioner med en massa namn.
Det är så man flyttar fram positionerna i fråga om
sina idéer. Vem vet, kanske Kalle Larsson om 20 år
säger att det var en mycket bra idé som Karl-Göran
Biörsmark föreslog en gång i tiden i Sveriges riksdag.
Man kan aldrig veta.
Sedan kan man naturligtvis hitta på en massa svå-
righeter med sjalar, mössor, banderoller, osv., men
jag tycker att jag har svarat på detta.
En skillnad mellan Kalle Larsson och mig kanske
är att jag har lite större förtroende för polisen i sådana
här frågor. Jag är tacksam för att polisen agerar kraft-
fullt i vissa lägen. Det kan vara vid denna typ av
demonstrationer. Det kändes tryggt att på något sätt
ändå ha polisen i närheten när jag rörde mig i Göte-
borg. Sedan spårade det ur, och vi vet orsaken. Vi har
tittat mycket på detta. Det var inte, som det ibland
framstår som, polisen som provocerade fram ett våld.
Det var maskerade demonstranter som kastade sten.
Jag kan inte tro att det skulle ha urartat på det sättet
om inte dessa personer hade funnits med sina maske-
rade ansikten och sina gatstenar. Om de inte hade
funnits på plats hade det blivit ett succéfullt möte, en
lugn demonstration. Jag gick omkring bland de spel-
ande trubadurerna. Och det fanns både barn och unga
människor med som lugnt och tryggt kunde demon-
strera. Men vi måste komma åt dem som förstör för
oss som vill ha fria demonstrationer i säkra former.
För det ska vi ta hjälp av polisen.