Herr talman! Därmed är väl intresset för mitt anförande möjligen lika stort som intresset för ett förband på en riktigt bra konsert. Nåväl, förband kan också vara nog så intressanta att lyssna till.
Herr talman! Det finns en konflikt eller en liten dispyt här i huset. Det är inte den typen av ideologisk konflikt eller dispyt som vi är vana vid att hantera och diskutera och votera om här i kammaren. Det är mer en konflikt som är av den typ som kanske uppstår på de flesta arbetsplatser, också dem som det är betydligt vanligare att människor arbetar på än i vårt hus. Det är en konflikt som handlar om hur man ska tolka befintliga men möjligen något otydliga regler. Det är en dispyt som bäst skulle lösas genom att man i god ordning har samtal, i det här fallet i kretsen av gruppledare, inte genom en kammardebatt.
Vad det handlar om, herr talman, är hur det utökade stödet till riksdagens ledamöter och partigrupper ska användas och hur det
kan
användas. I utskottet tyckte vi att man borde fortsätta att försöka lösa detta i gruppledarkretsen. Det viktiga var att man där antingen kom överens, vilket givetvis vore bäst, eller åtminstone kom överens om vad man inte var överens om, och att man lät gruppledarna samtala vidare. Men vi blev i utskottet tvingade att fatta ett beslut på sittande möte. Vi blev tvingade att ta beslutet om vi skulle reservera oss eller inte på ett utskottsmöte. Vi fick inte igenom ett yrkande om att bryta ut den här delen ur utskottsbetänkandet. Det tycker jag är, och det tyckte jag var, beklagligt.
När vi då funderade på hur vi skulle göra, herr talman, fann vi det för bäst att önska ett tillkännagivande till riksdagsstyrelsen om att det behövs tydliga regler för hur det här stödet ska användas. Det har ibland i den externa debatten låtit som om det här skulle vara ett väldigt radikalt och hårdnackat krav. Låt mig då läsa ur reservationen:
"Riksdagen bör föregå med gott exempel när det gäller regler för hur ekonomiska medel får användas. Det råder i dag oklarheter om hur de bidrag som partierna erhåller för sitt arbete i riksdagen får användas. Nyligen har beslutats om ökade resurser till partikanslierna för att öka stödet till riksdagsledamöterna. Riksdagen bör skapa tydliga regler för detta. Detta bör . ges riksdagsstyrelsen till känna."
Döm om min förvåning när vi inte kunde skapa enighet i utskottet och senare i kammaren om en sådan linje, om att skapa tydligare regler.
Herr talman! Det låter ibland som om den här diskussionen är sprungen ur frågan om var eventuella sekreterare, utredare ska sitta någonstans rent geografiskt. Det är väl sant att misstanken som ligger till grund för konflikten grundar sig i det faktum att ett parti har planerat att anställa en del av de här på andra ställen än i riksdagshuset. Och det är väl sant att den också har understrukits av de platsannonser som det tidigare har refererats till här i kammaren. Men för min del - och det vill jag göra klart - är inte det det viktiga. Jag sade till och med: Låt dem sitta på månen, om det är intressant för någon. Det intressanta är inte var de sitter utan vad de gör. Och det är där det behövs tydligare regler.
Låt mig vara mycket konkret. Pengarna som ska gå till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen ska gå till just detta och inte till att avlöna lokala partiarbetare. Kanske har ingen planerat att göra detta. Men då borde vi åtminstone kunna få enighet om behovet av tydliga regler.
Herr talman! Miljöpartiet ville inte öka stödet till riksdagsledamöternas arbete. Vi trodde att man möjligen, om man behövde fler sekreterare, kunde finansiera det genom att sänka riksdagsarvodet. Vi fick inte igenom denna linje, och nu när pengarna kommer är det viktigt att de används till det de är avsedda för. Därför yrkar vi bifall till reservation 7.
Herr talman! Det diskuteras just nu mycket om skandaler i det politiska livet. Frågor om bidrag till partipolitiska organisationer ventileras. En av de första frågor jag kom att diskutera när jag hamnade i riksdagen var storleken på ledamöternas arvoden. Det var inte för att det är den fråga jag tycker är allra viktigast här i livet utan helt enkelt för att det var en fråga som drivits av Miljöpartiets ledamot i konstitutionsutskottet sedan en arvodesuppgörelse gjordes för ungefär tio år sedan.
Jag skrev en motion där jag krävde att man skulle sänka riksdagsledamöternas arvode. Jag fick efter det ganska tydligt illustrerat anledningen till att det här är viktigt. Jag fick nämligen veta att ett tag efter att den här motionen hade kommit upp och blivit lite omdebatterad både här i huset och utanför hade en tjej, jag tror att jag träffade henne på ett skolbesök i Strömsund, fått komma till riksdagen och fått förmånen att bli guidad runt av en av kollegerna. Denna kollega hade gått runt och visat riksdagshusets kyffen och vrår så där som vi nog alla har gjort med en skolklass någon gång.
När de gick runt hade jag kommit förbispringande den här gruppen, ni vet hur det är, från ett möte till ett annat. När jag kommit utanför hörhåll hade guiden, kollegan, nickat till lite grann och sagt: Det där var han Fridolin. Det är han som vill sänka våra arvoden. Ja, han förstår väl inte att när man är lite äldre behöver man tjäna lite mer.
Den här tjejen, som hade huvudet på skaft, hade givetvis räckt upp handen eller hur man nu gjorde i den här gruppen, och frågat, eftersom det var detta det syftades på, i vilken ålder guiden var. Hon refererade till mig att hon var i 50-årsåldern. Då hade hon sagt: Jaha, det är min mamma också. Hon är undersköterska. Vad tror du att hon tjänar?
Herr talman! Det intressanta i en sådan diskussion är inte att en politisk motståndare till mig gjorde bort sig. Det är klart att jag kan tycka att det är lite tokroligt så där, men det intressanta är att en kollega, en riksdagsledamot, säger en sådan sak utan att tänka sig för, utan att inse att någon kommer att opponera sig. För de allra flesta är storleken på riksdagsarvodet sådan att de inte ens kommer att
söka
ett jobb under hela sin livstid där det finns en möjlighet att tjäna så pass mycket pengar.
Ändå säger hon att när man är lite äldre behöver man tjäna så mycket pengar. Hade man frågat henne vad hon trodde att en undersköterska tjänade hade hon givetvis vetat att det inte är över 40 000. Ändå sade hon en sådan sak, för hon lever i en annan verklighet. Hon verkar på ett annat sätt. Det finns en risk att man gör det i politiken.
Václav Havel, den tjeckiske dissidenten, uttryckte det där väldigt tydligt i ett tal i Köpenhamn ett par år efter att han hade fått gå från dissident i fängelse till att hamna som president. Han sade att han nu hade hamnat i en värld, från fängelsevärlden, "av privilegier, undantag och extraförmåner, i en värld av mycket viktiga personer som gradvis håller på att förlora uppfattningen om hur mycket en spårvagnsbiljett kostar, hur man kokar kaffe, hur man kör bil och hur man ringer i telefon. Jag befinner mig med andra ord där de kommunistiska pampar som jag kritiserat hela mitt liv levde. Och det värsta av allt är att alltsammans har en egen oantastlig logik."
Han skriver: "En människa som glömmer hur man kör bil, hur man handlar, hur man kokar kaffe och ringer i telefon är inte samma person som den som kunde allt detta i sitt tidigare liv." Man blir "fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete."
Herr talman! Jag vet att de flesta riksdagsledamöter vet hur man kokar kaffe, hur man köper en spårvagnsbiljett och hur man lever ett vanligt liv. Jag är fullt medveten om det. Men risken är densamma. Man hamnar i en annan verklighet än den man är satt att representera.
För att råda bot på det tror jag att man behöver göra två saker: öka den medborgerliga delaktigheten, införa en rotationsprincip, och rensa upp bland de förmåner som man faktiskt får som riksdagsledamot. Vi har två yrkanden i betänkandet som handlar om det. Ett handlar om att avskaffa inkomstgarantin, eller hitta ett nytt system för inkomstgaranti, reservation 4, och ett om att sänka riksdagsledamöternas arvoden, reservation 6. Jag yrkar bifall till den senare av dessa.