Fru talman! I frågor som rör den egna vardagen och det egna arbetet har de flesta människor många synpunkter. Vi riksdagsledamöter är förstås inga undantag. Det är i grunden självklart någonting positivt.
I det här betänkandet finns en mängd förslag - en del ganska kloka, en del lite mindre kloka. En del kan ganska snabbt avfärdas, vilket utskottet också gör. En del förtjänar att allvarligt övervägas - därmed dock inte sagt att utvecklingen i alla frågor drivs bäst genom beslut här i kammaren. Frågor som rör planering med mera handhas bäst av andra nivåer i riksdagen. Också detta konstaterar utskottet på flera punkter.
Det finns andra frågor, återigen, som vi kan ha anledning att återkomma till. Carl-Erik Skårman nämnde frågan om hanteringen av EU-frågor, som just nu bereds av Riksdagskommittén, och jag vill också nämna en fråga som ärendehanteringen mellan utskotten.
Men utskottet är självklart, höll jag på att säga, inte enigt på alla punkter.
Fru talman! Låt mig börja med att kommentera den fempartireservation som handlar om stödet till riksdagsledamöternas och partiernas arbete i riksdagen. Här pågår ju en diskussion mellan gruppledarna om hur reglerna för stödet bör tolkas och hur det utökade ledamotsstödet kan användas, med anledning av att Socialdemokraterna som vi hört tänker anställa personer ute i valkretsarna för pengarna. Eftersom gruppledarna inte har avslutat sina diskussioner kan man inte säga att det råder klarhet i hur stödet får användas, utan det finns en oklarhet.
Jag tror att vi var eniga i utskottet om att denna fråga i sak bör hanteras av gruppledarna och riksdagsstyrelsen och vid behov återföras till kammaren. Av den anledningen hade vi kristdemokrater gärna sett att KU hade avvaktat med sina ställningstaganden och att frågan inte hade tagits upp i detta betänkande. Men eftersom majoriteten - i detta fall bestående av socialdemokrater och vänsterpartister - ville annorlunda kände vi oss tvungna att klargöra att vi ser det som självklart att riksdagen föregår med gott exempel när det gäller regler för hur ekonomiska medel får användas. När det råder oklarheter bör man se till att skapa tydliga regler. Det är det vi kräver i reservation 7. Den har ju tidigare talare yrkat bifall till. Jag kan ansluta mig till det.
Jag tror att det bästa är om vi kan enas om vilka regler som ska gälla och hur de ska tolkas.
Herr talman! Låt mig också nämna något om budgetprocessen, särskilt det som kallas dess andra steg.
Att både anslag och anslagsvillkor för ett helt utgiftsområde tas i ett enda klubbslag är förstås till gagn för en regering - speciellt för en minoritetsregering. Men det är ett stelt system som på ett orimligt sätt minskar riksdagens makt och innebär en nedgradering av nästa steg - det som kallas det andra steget - i budgetprocessen.
Om det i en specifik fråga finns en majoritet för en viss justering inom ett utgiftsområde kan man driva igenom det endast om man i alla andra frågor ställer upp bakom regeringsförslaget. Eftersom varje oppositionsparti i budgeten vill visa upp sina helhetsbilder blir detta självklart orimligt. I praktiken blir därför majoritetsbeslut i specifika frågor inte en reell möjlighet.
När Riksdagsutredningen för ett antal år sedan fastlade den rambudgetmodell som vi nu har var tanken att det andra steget i riksdagens budgetprocess skulle vara fyllt av flexibilitet och vitalitet och stor debatt. Resultatet har blivit ett system som innebär låsning och rigiditet. De goda föresatserna räckte inte eftersom problemen finns i detaljerna i systemet. Systemet innebär att budgetprocessens andra steg för många ledamöter och inte minst för oppositionens ledamöter, framstår som relativt meningslöst.
Herr talman! I reservation 2 under punkt 5 föreslår vi därför att riksdagen bör besluta att ge riksdagsstyrelsen i uppdrag att utvärdera och föreslå lösningar för att åstadkomma en mer relevant process för riksdagens andra steg i budgetbehandlingen. Jag yrkar härmed bifall till reservation 2 under punkt 5.