Herr talman! Utrikesdepartementet är en
myndighet med många år på nacken sedan det hade
namnet Kabinettet för utrikes brevväxling.
Departementet har fått möta många skilda
uppgifter med olika förutsättningar under
århundradenas lopp.
I dag står vår utrikesförvaltning inför mycket
speciella utmaningar. Dels gäller det naturligtvis för
denna förvaltning, likväl som för andra
statsförvaltningar, att den är ställd under de
sparkrav som är nödvändiga i en ekonomi med så
stora underskott som vi dras med i dag. Samtidigt
lever vi i en tid när kravet på insatser från
utrikesförvaltningens sida bara växer. Dels är vår
verklighet alltmera internationaliserad. Sverige blir
mer och mer beroende av väl fungerande
internationella kontakter både nära och fjärran.
Dels blir antalet länder som Sverige har anledning
att odla kontakter med bara fler. Behovet av vår
närvaro blir bara större och större.
Inom parentes sagt blir Ny demokratis spariver
med stora nedskärningar på utrikesförvaltningens
område utöver vad regeringen har föreslagit minst
sagt malplacerad. Det faller på sin egen orimlighet.
Jag behöver inte orda mer om det.
Det är därför naturligtvis viktigt att ha en ständig
översyn av att resurser används på bästa sätt. Det
arbetet fortgår kontinuerligt inom
utrikesförvaltningen. Många bra insatser görs där.
Det hela underlättas naturligtvis inte av att
utrikesförvaltningens tjänstemän hör till de sämst
betalda i vår samlade statsförvaltning. Det är inte
riksdagens sak att lägga sig i avtalsförhandlingar.
Men det kan vara värt att notera att så är det, och
det är naturligtvis inte någon fördel för
verksamheten.
Men det görs ändå imponerande insatser. Jag tror
att vi i Sverige med rätta kan vara stolta över den
utrikesförvaltning vi har. Sverige har gott renommé
internationellt sett för det sätt utrikesförvaltningen
fungerar.
Det betänkande vi nu behandlar berör många delar
av finansieringen av utrikesförvaltningen. I allt
väsentligt är utskottet enigt, och det är glädjande.
Men det finns ett par punkter där det finns
reservationer. Socialdemokraterna har en
reservation som behandlar frågan om gemensam
säkerhet. Reservationen bygger på ett
socialdemokratiskt motionsyrkande. När jag
studerade yrkandet kunde jag konstatera att det
utgjorde en mycket vältalig beskrivning av
nödvändigheten av den politik som regeringen i allt
väsentligt redan för. Det stöd till sitt politiska
innehåll som detta yrkande från
Socialdemokraternas sida i realiteten innebär är
naturligtvis välkommet. Det är viktigt med en bred
konsensus i utrikespolitiken.
Däremot vill Socialdemokraterna visa något slags
handlingskraft genom att flytta runt pengar inom
och mellan Utrikes- och Försvarsdepartementen.
På det sättet trollas ett nytt anslag fram. Men om
man tittar litet närmare på detta ser man att de
pengar som redan används för de ändamål som
Socialdemokraterna vill att de skall användas till
endast flyttas runt. Sedan blir det ett nytt anslag,
och det känns handlingskraftigt.
Vi tror inte på den typen av handlingskraft.
Organisatoriska förändringar skall vara sakligt
motiverade. Vi kan inte se att det
socialdemokratiska förslaget ger några som helst
nya möjligheter att göra något som inte redan görs
med det system som redan finns. Vi instämmer
hjärtligt i de politiska ambitionerna som finns i den
socialdemokratiska motionen. Vi har precis samma
ambitioner, men däremot tror vi inte så mycket på
den omfördelning av anslagen som
Socialdemokraterna föreslår. Vi avstyrker därför
det konkreta yrkandet.
Herr talman! Vidare var det förslaget om F2-
anslaget. Det gäller anslaget till enskilda
organisationers verksamhet i fråga om fred och
nedrustning. Jag skall villigt erkänna att förslaget
inte mötte någon entusiasm från de flesta av
regeringssidans ledamöter. Vi är ense om den
betydelse som de enskilda organisationernas och
folkrörelsernas arbete innebär när det gäller frågor
om fred och nedrustning. Men det som gjorde att vi
ändå inte kunde avvisa regeringens förslag var det
faktum att förslaget motiverades med att
efterfrågan på pengar från detta anslag hade
kraftigt minskat. Mängden ansökningar och de
ansökta beloppen hade minskat kraftigt. Det är ett
motiv som inte utan vidare går att sopa bort. Vi
konstaterade vad Viola Furubjelke sade, nämligen
att även om efterfrågan på pengar från anslaget har
minskat, och därmed anslaget minskas, bör man
kunna ge seriösa, bra projekt och organisationer
stöd i samma omfattning som tidigare. Det finns då
ingen rimlig anledning att minska stödet till de
stödvärda verksamheterna. Det är den slutsatsen
som utskottet har dragit. Därmed är det självklart
att om UD:s bedömningar inte skulle hålla, dvs. att
efterfrågan på pengar för seriösa projekt ökar, får
frågan tas upp till förnyad behandling i riksdagen
igen. Men motivet för nedskärningen är en minskad
efterfrågan, och utskottet noterar detta.
För säkerhets skull har utskottet dessutom
konstaterat att anslaget bör kunna avlastas den
internationella verksamheten. Många
organisationer gör mycket stora insatser med stöd
från F 2-anslaget i krigszoner, t.ex. i det forna
Jugoslavien och i Somalia. Det är inte alldeles
nödvändigt att använda F 2-anslaget för detta
ändamål. Här går det mycket väl att använda
katastrof- eller demokratianslaget. Det finns
många andra resurser.
Om man avstår från den prutning på
katastrofanslaget som Socialdemokraterna vill
göra, går det att utan vidare använda de resurserna
till att finansiera fina fredsskapande insatser från
frivilligorganisationer eller enskilda organisationer
i t.ex. Jugoslavien eller Somalia. På så sätt avlastas
F 2-anslaget.
Sammantaget kan jag säga att vi är övertygade om
att det med en sådan omfördelning och med hänsyn
till det som UD självt säger beträffande efterfrågan
på anslaget bör vara fullt möjligt att ge stöd till
stödvärda insatser på detta område på samma sätt
som hittills.
Avslutningsvis vill jag apropå nydemokraternas
reservation säga: Allt det som man säger i
reservationen och som Moquist sade från
talarstolen om vikten av effektivitet, om vikten av
att reformera FN:s verksamhet, om vikten av att
svenska företag är aktiva vad gäller upphandling i
multilateral verksamhet osv. är helt
okontroversiella ståndpunkter. Det är sådant som
alla är ense om. Det är inte någonting som vi
behöver tvista om ytterligare.
Herr talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall
till utrikesutskottets hemställan.