Herr talman! Vi har i denna debatt talat om två
olika anslag. Det ena anslaget gäller ett program för
gemensam säkerhet, och det andra gäller F 2-
anslaget till folkrörelseorganisationer.
I det ena fallet säger Pär Granstedt att 164 miljoner
kronor är småsummor som flyttas hit och dit. I det
andra fallet är 10 miljoner kronor en oöverkomlig
summa att anslå till frivilligorganisationernas
arbete.
De färska pengarna, de 164 miljoner kronorna, i
vårt program redovisade jag för i mitt
inledningsanförande. De skulle kunna utgöra en
svensk ''Peace dividend''. Vi har krävt av många
andra länder, framför allt av hårt ekonomiskt
trängda u-länder, att de skall anslå pengar till
angelägna åtaganden inom miljöområdet eller för
att främja fred och säkerhet. Pengarna skall sparas
genom att dra ned det egna militära försvaret.
Sverige skulle här kunna gå före. Jag tycker inte det
är oväsentligt. Det är också viktigt att man vet hur
mycket pengar vi har att röra oss med. Det är
viktigt att vi har en beredskap, så att vi omedelbart
kan svara på FN:s och ESK:s förfrågningar och för
den delen också på förfrågningar från Parterskap
för fred när de kommer. Vi skall inte först då börja
se närmare på hur finansieringen skall göras. Vi vill
så gärna. Men kan vi av ekonomiska skäl? Så
kommer situationen ungefär att bli om vi inte har
ett anslag. Vi vill därför ha det samlade anslaget för
programmet för gemensam säkerhet. Av samma
skäl vill vi att organisationerna skall få möjlighet att
arbeta på den nivå där de kan främja detta arbete.