Herr talman! Jag tror inte att det är nödvändigt att
Margareta Viklund tar i så kraftigt för att försvara
ett sjukt förslag. Gör inte dygd av nödvändigheten,
skulle jag vilja säga. Jag vill fråga om Margareta
Viklund verkligen håller fast vid formuleringarna
om att folkrörelserna inte har hängt med och att de
bedriver ett arbete som präglas av ett förlegat
tänkande från det kalla krigets dagar. Är det så
Margareta Viklund ser på arbetet inom FN-
förbundet, Kvinnor för fred, Kvinna till kvinna och
många andra organisationer som hämtar sina
bidrag från detta anslag?
Jag får det inte riktigt att gå ihop. Först försöker
Margareta Viklund förringa dessa organisationers
arbete och därmed rättfärdiga neddragningen.
Sedan säger hon att de kan söka bidrag på en
mängd andra konton. Jag tycker att det är ganska
oansvarigt; om organisationerna nu är så dåliga bör
de inte ha några andra möjligheter.
Min erfarenhet och min övertygelse säger mig att
dessa organisationer gör ett gott jobb. Det är också
vad utskottsmajoriteten skriver i betänkandet. Där
lovordas organisationernas arbete som oerhört
värdefullt, inte minst i den förändrade
utrikespolitiska situation som vi nu lever i.
Jag skulle därför vilja be Margareta Viklund
förklara sig litet grand: Vad är det i de här
organisationernas arbete som är förlegat eller som
hänger ihop med det kalla krigets dagar?