Herr talman! Förhållandet till Europeiska unionen
präglar snart sagt alla frågor som riksdagen har att
behandla. När det gäller kampanjen inför
folkomröstningen kommer vi att få se att resurserna
till ja- och nejsidan knappast är likvärdiga. Ja-sidan
stöds av ett samlat ekonomisk-politiskt
etablissemang och kommer rimligtvis att ha
betydligt mer resurser till sitt förfogande än vad
nej-sidan någonsin kan åstadkomma. Detta gäller
helt oavsett hur stor andel av befolkningen som från
början är engagerad i arbetet. Därför är det
naturligtvis viktigt att de statliga bidragen till den
här kampanjen ligger på en hög nivå.
Det kan inte råda något tvivel om att denna fråga
är av största vikt -- det har sagts otroligt många
gånger i denna kammare. Viktiga frågor tenderar
ofta att kosta pengar. Det här är en fråga som måste
få kosta. Det gäller ju samhällets stöd till
kampanjen.
Utskottet skriver mycket välvilligt att resurser till
informationsinsatserna inför folkomröstningen
skall fördelas rättvist mellan ja- och nejsidan. Vad
annat skulle man kunna säga? Därmed överlämnar
vi tolkningen av ordet ''rättvist'' till någon annan.
Jag menar att vi måste följa samma modell som vi
hade inför folkomröstningen för kärnkraften.
Resurserna måste naturligtvis, i dagens
penningvärde räknat, ligga på samma ekonomiska
nivå som vid den folkomröstningen. Utskottet
skriver att den frågan får vi ta ställning till sedan --
det kommer säkerligen en proposition kring de
närmare arrangemangen kring folkomröstningen!
Men det vore ju utomordentligt värdefullt om
riksdagen redan nu uttalade vad den vill att den här
kampanjen skall få för resurser.
När vi nu vet datum och över huvud taget vet mer
än när betänkandet skrevs finns det ingen
anledning för riksdagen att inte uttala hur man vill
ha det. Tillfälle till det får riksdagen genom att
bifalla Bertil Måbrinks meningsyttring.
Ekonomiskt stöd till frivilligorganisationer som
arbetar med fred, säkerhet, demokrati och
mänskliga rättigheter är viktigt av många olika
anledningar. Sådana här organisationer kan
knappast locka sponsorer av någon vikt. Vilka
skulle det i så fall vara? Försvarsindustrin lär
knappast vara intresserad, även om den har
tillräckliga resurser.
Att frivilligorganisationerna spelar en betydelsefull
roll i det konkreta internationella arbetet är vi väl
också överens om. Att de länge har kommit till
undsättning och stöd i kris- och krigssituationer är
väl belagt.
Frivilligorganisationernas engagemang och
deltagande i fredsarbetet kommer att få ökad vikt.
Det framhävs också av olika FN-organ och ESK.
ESK vill t.ex. att frivilligorganisationerna skall
engageras mer direkt i försöken att finna, hantera
och på sikt medverka till att undanröja orsaker till
konflikter.
Låt oss då titta på vad som händer med F 2-
anslaget. Jag instämmer helt med vad Viola
Furubjelke sade. Anslaget skall naturligtvis inte
sänkas. Det bör åtminstone ligga kvar på samma
nivå som förra året.
Det finns vidare en annan sak som berör F 2-
anslaget. Den internationella
kontaktverksamheten är begränsad till
organisationer som knyter kontakter med de
baltiska staterna, Ryssland och Polen. Den
begränsningen är litet knepig. Den är dessutom helt
onödig, och den hindrar svenska organisationer att
få medel för att bygga nätverk med mänskliga-
rättighetsorganisationer. Det gäller t.ex. vad som
händer nu i f.d. Jugoslavien. Centralamerika är
ytterligare ett exempel. En stor del av de flyktingar
som kommer till Sverige är från dessa områden.
Vi tycker också att det är helt obefogat att F 2-
anslaget skall överföras till Civildepartementet.
Det bidrar inte till en bättre ordning eller överblick.
Det fråntar Utrikesdepartementet det avgörande
inflytandet för medelstilldelningen angående det
som handlar om säkerhetspolitik och
fredsverksamhet. Det är väl inte för mycket sagt att
påstå att Civildepartementet inte har den
kompetensen.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom Bertil
Måbrinks meningsyttring. Men jag nöjer mig med
att yrka bifall till den del av meningsyttringen som
gäller mom. 15.