Herr talman! Under 1995 inträffade i Sverige
12 591 konkurser. Antalet ackord under samma tid
var 29. Uppenbarligen fungerar inte ackordslagstift-
ningen. Detta är inte bra, då man allmänt sett kan säga
att flera företag skulle rekonstrueras på ett bättre sätt
om de inte behövde försättas i konkurs dessförinnan.
Detta påstående gäller inte generellt utan träffar
särskilt större företag. Erfarenhetsmässigt och enligt
internationell forskning är rekonstruktion inte särskilt
lyckosamt när det gäller mindre företag. Detta är
också ganska naturligt, då dessa inte har en balans-
räkning som möjliggör några större dividender. Ofta
kräver dessutom en rekonstruktion inte bara en finan-
siell sådan utan även andra förändringar, som är svåra
att genomföra i ett mindre företag, där företaget ofta
är identiskt med den person som verkar i detsamma.
Det har riktats kritik mot insolvensutredningens
förslag till företagsrekonstruktion på den grunden att
förslaget inte tar hänsyn till de allra minsta företagens
behov. Rent allmänt sett kan påstås att om företaget
inte ens kan bära de ganska måttliga kostnader som är
förknippade med förfarandet enligt lagen om företags-
rekonstruktion, är företaget inte lämpligt för rekon-
struktion över huvud taget.
Det förslag som nu läggs fram för riksdagen är ett
i väsentliga hänseenden urvattnat förslag i förhållande
till Insolvensutredningens. Skatteprivilegiet är kvar,
och förmånsrätt för produktiva löner finns inte med.
Ackordslagens bestämmelser om lägsta dividend
ligger kvar på 25 % även om undantagsregeln mjukats
upp något.
Det nu sagda innebär att lagförslaget egentligen
inte innefattar några konkreta ändringar av gällande
lagstiftning. Varför skulle då den situation som nu
bedöms som helt otillfredsställande bli förändrad på
något märkbart sätt? Lagen i dess nuvarande utform-
ning torde vara ett slag i luften. Den enda effekten blir
att konkursmässiga företag genom ett misslyckat
rekonstruktionsförfarande går i konkurs, men med
ännu mindre tillgångar än i dag på grund av de kost-
nader som är förknippade med rekonstruktionen.
Därutöver gäller att avvecklingsförfarandet som så-
dant blir onödigt förlängt.
Jag noterar med tillfredsställelse att Centerpartiet i
detta lagstiftningsärende hållit fast vid sin principiella
inställning att fordra konkreta förändringar i lagför-
slaget. Det måste vara ett samhällsintresse att de lag-
stiftande organen mäktar med att genomföra en lag-
stiftning som är till det allmännas bästa.
I detta lagstiftningsärende torde alla vara överens
om att den erforderliga lösningen för att få en bra
rekonstruktionslag är att skatteprivilegiet tas bort och
att produktiva löner erhåller bättre förmånsrätt än
företagshypoteket. Ändå genomför man inte en lag-
stiftning i enlighet med detta.
Det beror på att bankerna under lång tid har mot-
satt sig en försämring av företagshypotekets förmåns-
rätt. Politikerna har i detta läge inte velat genomföra
en lagstiftning som bankerna skulle kunna påstå med-
för att företagsamheten, särskilt i de små företagen,
skulle få svårigheter att erhålla krediter. Detta påstå-
ende är felaktigt och bärs mera upp av bankernas
egenintresse. Detta visas bl.a. av att Stockholms Han-
delskammare har tillstyrkt Insolvensutredningens
förslag i lagstiftningsärendet. I Handelskammarens
referensgrupp har SE-banken suttit med. Vidare har
vid underhandskontakter som jag har tagit med ban-
kerna även Nordbanken anslutit sig till denna upp-
fattning.
I SNS:s regi har genomförts en genomgång av
svensk rekonstruktionslagstiftning av professor Theo-
dore Eisenberg från USA. Denna genomgång resulte-
rade i boken Konkurs eller rekonstruktion. I samband
med detta arbete fanns en referensgrupp som i ett
särskilt uttalande tillstyrkte Eisenbergs slutsatser i de
hänseenden som nu berörts. Det vara bara Svenska
Handelsbanken som reserverade sig emot detta.
Jag tror att man på goda grunder kan säga att
svenskt näringsliv i stort sett enhälligt ställer upp på
Insolvensutredningens lagstiftningsförslag. Det måste
då betraktas som utomordentligt egendomligt att lag-
stiftaren inte mäktar att genomföra en näringslivsori-
enterad lagstiftning som helt överensstämmer med
näringslivets egen uppfattning.
De statsfinansiella betänkligheter som framförts
när det gäller borttagandet av skatteprivilegiet, såväl
under den borgerliga tiden som under den nuvarande
regeringens, balanseras upp av de statsfinansiella
förbättringar som erhålls genom att de produktiva
lönerna får bättre förmånsrätt. Man behöver sålunda
inte ha några särskilda budgetsynpunkter i det här
ärendet.
Riksdagen bör alltså direkt fatta beslut om att ge-
nomföra en ostympad rekonstruktionslagstiftning till
näringslivets bästa, och ytterst för det svenska samhäl-
let.
Herr talman! Låt mig säga några ord om skatte-
privilegiet. Tiden är mogen att avskaffa skatteprivile-
giet. Skälen härför är tendensen inom insolvensrätten
att samtliga borgenärer i så stor utsträckning som
möjligt skall behandlas lika. Det är en grundläggande
rättviseprincip som går tillbaka ända till romarrätten.
Det har sagts som argument för statens förmånsrätt att
staten inte väljer sina gäldenärer. Detta argument slår
både positivt och negativt. Sannolikt överväger de
positiva effekterna.
Staten har under senare år genom förbättrad upp-
börd blivit mindre riskexponerad i samband med
konkurser. Rättviseaspekten bär också när det gäller
osäkerheten beträffande riktigheten i statens skatte-
fordringar. Dessa är inte helt sällan felaktiga och
grundar sig på skönsmässiga taxeringar.
Utöver detta rättviseresonemang finns ett allmänt
intresse av att förbättra leverantörernas ställning i
konkurser. Som regel erhåller i dag endast staten och
bankerna utdelning, och detta uppfattas som mycket
orättfärdigt.
Slutligen gäller att om statens förmånsrätt togs
bort skulle möjligheterna att rekonstruera ett företag
öka högst avsevärt. Staten skulle då behandlas som
övriga borgenärer, och alla spänningar i samband med
rekonstruktionsförhandlingarna skulle försvinna. Jag
skulle vilja påstå att en huvudanledning till varför
man inte kan rekonstruera företag i Sverige i dag är
att staten har en så stark förmånsrätt.
I detta sammanhang tillåter jag mig också nämna
att vi motionerat om att staten i alla sammanhang bör
företrädas av kronofogdemyndigheten i stället för av
skattemyndigheten. Skälet härför är rent praktiskt.
Kronofogdemyndigheten har en helt annan erfarenhet
av dagligt affärsliv och verklighetens krav och har
därigenom skapat en bättre förmåga att göra mera
övergripande affärsmässiga bedömningar än vad
skattemyndigheten har.
Herr talman! Beträffande förmånsrätt för produk-
tiva löner vill jag säga följande. Grunden för förslaget
att införa en bättre förmånsrätt för produktiva löner är
framför allt att skapa en neutralitet mellan företagsre-
konstruktion och konkurs. Så länge konkursförvalta-
ren kan fortsätta driften i konkurs utan att belastas
med lönekostnader kommer konkursen att vara ett
utomordentligt attraktivt instrument för rekonstruktion
av företag.
Förutom denna neutralitet skapas också andra ne-
gativa effekter ur konkurrenssynpunkt om man i kon-
kursen kan fortsätta driften utan lönekostnader. Denna
osunda konkurrens skulle försvinna om man införde
förmånsrätt för produktiva löner. Dessutom skulle
konkursförvaltarna tvingas att göra en mer kvalifice-
rad företagsmässig bedömning av värdet av fortsatt
drift om förvaltaren nödgas ta hänsyn till de produkti-
va lönernas inverkan på företagshypotekets förmåns-
rätt. Är fortsatt drift inte motiverad ur företagseko-
nomisk synvinkel, dvs. om driften inte täcker sina
kostnader, bör verksamheten omedelbart läggas ned.
Detta skulle också minska möjligheterna att missbru-
ka konkursinstitutet.
Herr talman! Låt mig slutligen säga några ord om
skuldsaneringslagen. Det är enligt min mening utom-
ordentligt olyckligt att skuldsaneringslagen utvidgas
till att omfatta näringsidkare. Skuldsaneringslagen är
helt ny, och den är inte helt okontroversiell. Det finns
absolut inga skäl att, innan fullständig klarhet nåtts
ute i samhället beträffande skuldsaneringslagens be-
rättigande, börja införa näringsverksamhet i densam-
mas tillämpningsområde, även om detta skall gälla
endast undantagsvis vid s.k. extraknäck. Härigenom
erhålls gränsdragningsproblem, möjligheter till miss-
bruk ökar och tilltron till lagstiftningens berättigande
minskar. Allt detta bidrar till att minska betalnings-
moralen i samhället.
Jag har ännu inte fått höra något argument för var-
för en utvidgning skall äga rum till detta pris.
Skuldsaneringslagen är tillämplig fullt ut även på
näringsidkare, dock med det förbehållet att vederbö-
rande måste upphöra med näringsverksamheten under
den tid som skuldsaneringen äger rum. Det måste vara
rimligt att kräva att den som skall åtnjuta skuldsane-
ring inte fortsätter med näringsverksamhet.
En person som försätter sig i en sådan situation att
han blir så överskuldsatt att han inte under några som
helst omständigheter kan göra rätt för sig kan inte
anses ha det förtroende som krävs för att bedriva
näring, i alla fall inte under den tid som skuldsanering
pågår. Skuldsaneringslagen bärs upp av sociala hän-
syn och är inte en del av näringsrätten.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till motion
L11 yrkande 1 avseende mom. 12 samt till reservation
6 och reservation 13.