Herr talman! I september 1988 tillsattes Insol-
vensutredningen. Utredningen överlämnade i novem-
ber 1992 sitt betänkande Lag om företagsrekonstruk-
tion till statsrådet och chefen för Justitiedepartemen-
tet. I juli 1994 förelåg i huvudsak en proposition klar
för lagrådsremiss. I stort sett oförändrad lades denna
proposition fram i oktober 1995. Den 7 november
1995 föredrogs propositionen, jämte med anledning
av propositionen väckta motioner, första gången i
lagutskottet, varefter ärendet bordlades. I propositio-
nen angavs att lagen skulle träda i kraft den 1 februari
1996.
Den 14 november 1995 behandlades propositionen
ånyo i lagutskottet, varefter ärendet bordlades. Den 23
november var det fortsatt behandling av propositionen
i lagutskottet. Då beslöts att Konkursförvaltarkolle-
gernas Förening skulle lämnas önskat företräde inför
utskottet den 5 december och att den fortsatta be-
handlingen därefter skulle uppskjutas till januari 1996.
Uppvaktningen från föreningen skedde den 5 de-
cember, varefter ärendet bordlades.
Den 23 januari föreslog sedan moderaterna vid
lagutskottets sammanträde att den fortsatta behand-
lingen av ärendet - i avvaktan på förslag till ändringar
i förmånsrättslagen - skulle uppskjutas till hösten
1996. Utskottet beslutade efter votering med röstsiff-
rorna 10 mot 7 att avslå vårt förslag, varefter utskottet
beslutade om fortsatt bordläggning till nästa samman-
träde.
Den 6 februari 1996 beslöt utskottet att bordlägga
ärendet ånyo. Trots förfrågan härefter har något be-
sked inte lämnats om ärendets fortsatta handläggning
förrän det togs upp till behandling den 23 april. Häref-
ter har ärendet behandlats i vanlig ordning och ligger i
dag på riksdagens bord.
Handläggningen av ärendet har, som framgår av
redovisningen, tagit orimligt lång tid. Insolvensutred-
ningen redovisade sitt slutbetänkande för snart fyra år
sedan till statsrådet och chefen för Justitiedepartemen-
tet.
För snart sex år sedan startade finanskrisen. Häref-
ter följde fastighetskrisen. Jag minns den 4 oktober
1990. Då förordnades god man för Finansbolaget
Nyckeln. Från den dagen skedde drastiska förändring-
ar i bankers och finansbolags kreditgivning och verk-
samhet över huvud taget. Bl.a. sades lån upp under
hänvisning till sjunkande värden på säkerheten. I maj
1991 förordnades god man för Allhus, ett fastighets-
bolag, i juni 1991 förordnades god man för fastighets-
koncernen Barkman.
God man förordnades i dessa ärenden jämlikt ac-
kordslagen från 1970. Alla som arbetade med detta
var medvetna om att denna lag var föga tillämplig på
dessa betalningsinställelser och rekonstruktionsarbe-
ten.
Härefter har det fortsatt med betalningsinställelser
och konkurser, konkurser som i flera fall ej behövt
komma till stånd om det funnits en adekvat lagstift-
ning för företagsrekonstruktioner. Trots att detta
måste ha stått klart för ansvariga i regeringarna har
ärendet dragits i långbänk. Ansvaret faller utan tvivel
tungt på samtliga regeringar från 1990 som ej sett till
att driva fram nödvändig lagstiftning.
Riksdagen har vidare bidragit med i vart fall bortåt
ett halvårs försening. Lagen skulle ju träda i kraft den
1 februari och nu träder den i kraft först i september
enligt det förslag som föreligger. Det dröjsmålet har
förvisso ej berott på kansliet, utan är politiskt betingat.
Några förklaringar till den långa bordläggningen, från
februari fram till slutet av april, har inte lämnats.
Det lagförslag som nu ligger på riksdagens bord är
utan tvivel behäftat med brister, trots den långa tid
som ärendet varit föremål för behandling. Det fram-
går bl.a. av de motioner som väckts och det faktum att
regeringen i december tillsatte ytterligare en parla-
mentarisk utredning, nu för att se över förmånsrätt,
lönegaranti, m.m.
Som jag tidigare framhållit yrkade moderaterna i
utskottet den 23 januari att ärendet skulle uppskjutas
några månader i avvaktan på bearbetning av bl.a.
förmånsrättslagen, så att Insolvensutredningens för-
slag kunde bearbetas och läggas till grund i det nya
betänkande som vi ville ha fram. Faktum är ju att
Insolvensutredningen hade presenterat redovisning i
just berörda hänseenden, och därutöver finns ytterli-
gare redovisningar av effekterna av förändringar i
förmånsrätten.
Nu skjuts de här frågorna ytterligare på framtiden,
och faktum är att en mycket allmän uppfattning finns
att lagen knappast kommer att bli aktuell för tillämp-
ning förrän de här justeringarna och kompletteringar-
na skett. Från moderat sida är vi emellertid införståd-
da med att anta lagen och därigenom få ett tryck på att
nödvändiga förändringar kommer till stånd.
Under behandlingen i lagutskottet har ett enigt ut-
skott numera kommit fram till att remissbehandlingen
av den kommande utredningen bör bli färdig redan
under 1997, vilket vi välkomnar från moderat sida, i
stället för att den enligt lagförslaget skulle bli aktuell
först 1998.
Helt naturligt kunde jag nu göra en genomgång
och redovisning av olika tankar och idéer i anslutning
till de olika motioner och reservationer som aktualise-
rats och finns i betänkandet. Jag vill inte göra det med
hänsyn till de tidsfrister som vi försöker hålla här i
kammaren, utan hänvisar till vad som framgår av
betänkandet och inskränker mig till att hänvisa till de
reservationer som lämnats från moderat sida i lagut-
skottet, vilka vi står bakom. Vi yrkar helt naturligt
därutöver bifall till en reservation, för att markera,
och det blir reservation nr 7. Den avser statens för-
månsrätt.
I det sammanhanget vill jag framhålla vilka kon-
sekvenser statens förmånsrätt som fortfarande skall
gälla för skattefordringar får för framtiden. Det är
som jag har sagt praktiskt taget omöjligt att komma
till ackordsuppgörelser med denna förmånsrätt allt-
jämt bibehållen. Förhållandet är ju att de fordringsä-
gare som har oprioriterade fordringar huvudsakligen
är leverantörer. Bland dem finns den utbredda upp-
fattningen att de ej är beredda att efterge sina krav,
även om de skulle få högre utdelning vid en ac-
kordsuppgörelse än vid en konkurs, så länge staten
skall ha full utdelning dessförinnan.
De som driver en sådan här uppfattning och in-
ställning är de ekonomiskt starka fordringsägarna,
som rent principiellt vägrar att acceptera att staten
skall gå före med sina fordringar. De som drabbas
hårdast är förvisso fordringsägare som måhända
skulle kunnat klara sin egen verksamhet om ackordet
gått igenom, men som till följd av att ackordet ej
kommer till stånd måste begära sig själva i konkurs.
Så länge likställighet inte råder mellan statens
fordringar och leverantörsfordringarna kommer
följdkonkurser att ske. Det för med sig lönegarantier
som skall utbetalas från staten såväl i det aktuella
ackordsärendet som går till konkurs som i de efterföl-
jande konkurserna. Staten drabbas av lönegarantikost-
nader som vid likställighet mellan fordringarna ej
skulle behöva aktualiseras.
Ytterligare synpunkter finns sedan på lönegarantin
och dess utformning. Det finns en motion från mode-
rat sida om en förändring av lönegarantisystemet. Vi
räknar med att återkomma och utveckla dessa tankar i
den delen ytterligare i en motion under den allmänna
motionstiden i september.
Sammanfattningsvis vill jag säga att den miljö
som företagen verkar i är som ett känsligt ekosystem.
Statens prioritet utgör här ett miljögift som omgående
måste elimineras.