Fru talman! Betänkandet vi behandlar i dag handlar om skyddsjakt. Som ingång i mitt inlägg vill jag säga att det är oerhört viktigt att vi har värnandet om den biologiska mångfalden som grund i diskussionen. Jag anser att varje generation har ett ansvar för att lämna över lika många arter i vår herres hage som vi mottog när vi kom till jorden. Detta måste vi ha som mål och som grund i diskussionen.
Då gäller det att skapa långsiktigt livskraftiga rovdjursstammar. För att göra det krävs det att vi har en acceptans. Det krävs en acceptans för en rovdjurspolitik och då krävs det också en acceptans och en förståelse för de regler som vi har ställt upp. Då tänker jag bland annat på lagar som § 28. Det krävs att vi har en förståelig och accepterad skrivning för att kunna grunda en accepterad och förståelig rovdjurspolitik i sin helhet.
För att uppnå detta krävs det att vi tar människors oro på allvar. Det råder ingen tvekan om att det finns en oro bland människor för att deras djur ska bli angripna. Vare sig det gäller hundar eller får finns det oomtvistligt en oro. Det finns också en stark känsla av vanmakt. Anledningen är att i de fall man får sina djur angripna har man ingen möjlighet att själv ingripa. Om man gör det riskerar man som laglydig medborgare att ställas inför krav på skadestånd på sexsiffriga belopp.
Detta är en oro och en vanmakt som inte finns här ute på Drottninggatan. Den finns självfallet i de bygder där man möter vargen - där vargen finns. Det gör att det ställs lite extra starka krav på kammaren för att sätta sig in i situationen. Det är ju ganska lätt att se det hela från Stockholmshorisonten.
För mig är det oerhört viktigt att vi lyckas bryta denna känsla av vanmakt. Det är därför bra att man annonserar en förändring av 28:an. Det är så jag har uppfattat det; man ska inte göra en översyn för att göra en översyn utan man vill göra en förändring i skrivningarna. Vi kan väl få bekräftat av majoritetssidan att det är så vi ska uppfatta det. Men jag förstår inte varför det ska ta så oerhört lång tid när regeringen ska göra någonting.
Vi behöver också förbättra dialogen och samråden mellan jägarorganisationer, naturvårdsverk och övriga aktörer som är intresserade av rovdjursfrågan. Det är något som vi fick tydligt belyst under den hearing som vi har haft. Detta är ett medel för att bryta den vanmaktskänsla som finns.
Jag anser även att vi behöver öka länsstyrelsernas befogenheter. Detta har flera talare varit inne på här tidigare. Det behövs för att öka den lokala förankringen och för att bryta känslan av vanmakt, som är en av huvudbitarna i detta. Jag yrkar bifall till reservation 3.