Fru talman! Sedan vi debatterade rovdjursfrågor och skyddsjakt senast har några saker hänt som vi har anledning att samtala om i dag.
Många av oss har varit ute och deltagit i vargdebatter. Vi har lyssnat på många människor med stort engagemang. Jag bestämde mig tidigt för att inte spara någon möda när det gäller att försöka sätta mig in i de problem och förhållanden som folk beskriver. Många berättelser har det blivit om möten med vargen, om hundar som råkat illa ut, om jakt med hund som inte längre går att bedriva på samma sätt som tidigare, om tamboskap som har blivit rivna och dödade, om nyttan med rovdjursstängsel, om för- och nackdelar med att stängsla i förhållande till skyddet man får och om nackdelarna för annat djurliv och friluftsliv. Jag tycker att vi har fått en bra bild av hur folk vill att umgänget med rovdjuren ska fungera.
Det har kommit många synpunkter på vargens sätt att etablera sig: De flesta vargrevir är etablerade på endast 12 % av landets yta. Vargen borde sprida sig söderut och tillåtas etablera sig längre norrut för att lätta på trycket. Vi borde införa regionala kvoter för revirhävdande rovdjur för att undvika stark koncentration. Besluten om rovdjursförvaltningen borde föras ut, närmare människorna som berörs.
Inte i något sammanhang som jag kan påminna mig har någon sagt att vi inte ska ha rovdjur i Sverige. När man summerar alla möten och samtal finns två huvudsakliga frågor som har återkommit varje gång. Den ena gäller förvaltningen eller, som man säger när det gäller vargen, bristen på förvaltning. Den andra gäller skyddsjakt på initiativ av enskild utan tillstånd, det vill säga § 28 i jaktförordningen, som många har nämnt här i dag.
I frågor om skyddsjakt av enskild enligt § 28 har vi kunnat se att domstolarna har varit försiktiga när de har prövat fall av så kallat nödvärnsingripande i samband med vargangrepp på tamboskap. Det tror jag är en klok inställning. Det har visat sig vara svårt att tolka paragrafens exakta innebörd. Vad får man och vad ska man göra och när får man ingripa? I det sammanhanget gör vi nu ett tillkännagivande till regeringen om att komma med förslag på en ny skrivning som ska ta fasta på en ökad rättssäkerhet samtidigt som vi givetvis inte vill rubba de fastlagda målen för rovdjurspolitiken.
När det gäller arbetet med förvaltningsplaner säger vi att regeringen bör se över samarbetet med berörda myndigheter vad gäller all skyddsjakt. Vi tror att det är nyckeln till en högre acceptans bland landsbygdsbefolkningen när det gäller rovdjursförekomst att man kan känna stödet från en tydlig förvaltningsorganisation som finns nära människorna.
Det är många som har påpekat att vi nu borde starta en utredning som utvärderar rovdjurspolitiken i dess helhet. Men något sådant tillkännagivande om en sådan utredning föreslås inte i betänkandet.
När vi läser Naturvårdsverkets redovisning till regeringen kan vi däremot konstatera att man på ett bra sätt utvecklar och förfinar förvaltningsmodeller. Det är viktigt att verket får tid på sig att fortsätta det arbetet. Det gör man i stor utsträckning tillsammans med Rovdjursrådet. Vår uppfattning är att vi bör vänta ytterligare en tid innan vi utvärderar rovdjurspolitiken, lämpligen kanske när vi anser att vi uppnått uppsatta delmål för varg och för järv.
Fru talman! Många riksdagsledamöter har jobbat hårt med rovdjurspolitiken. I samband med att vi startade utskottsbehandlingen anordnade utskottet den 2 mars en hearing i riksdagen. Den gav oss riksdagsledamöter och andra som arbetar med rovdjursförvaltning på olika sätt en bra genomgång av läget. Hearingen finns för övrigt redovisad i sin helhet i betänkandet.
Vi går nu vidare. I det arbetet är det viktigt att vi hittar bra sätt att förhålla oss till rovdjuren så att vi så småningom känner att vi till alla delar kan uppfylla de artförpliktelser som vi åtagit oss i internationella konventioner och i EU-direktiv.
Det blir riksdagens, regeringens, Naturvårdsverkets, de regionala myndigheternas och lokala rovdjursgruppernas uppgift att skapa en bra förvaltningsorganisation som ger människorna i vårt land en trygghet som gör att man kan nyttja sin allemansrätt, sin jakträtt och driva sina boskapsnäringar i samklang med naturen.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.