Fru talman! Det var onekligen ett intressant replikskifte om marsvin med mera. Jag har några inledande konstateranden.
Vi har i dag en björnstam som är klart underskattad och ligger väl över den miniminivå på 1 000 djur som är uppsatt. Bara i mitt hemlän Gävleborg och i grannlänet Dalarna kan björnstammen beräknas till ungefär 550 individer.
Lodjursstammen känner vi till har felskattats genom att man inte tagit med ej inventerade områden i värderingen. Lodjuren minskar i renbetesområdet men ökar för övrigt.
Vad gäller varg har stammen vuxit snabbt sedan 1990, då det fanns ungefär åtta djur. I dag är det en starkt ökande stam från hundra djur år 2002. Vi har haft elva föryngringar i Skandinavien under 2003 som tillsammans med fem revirmarkerande par i Sverige ger förutsättningar för ett stort antal föryngringar framöver.
Fru talman! När vi diskuterar rovdjursfrågan och skyddsjakt är det min uppfattning att det finns en låsning vid en sifferexercis där det är antalet individer som debatteras. Vi tar mycket lite hänsyn till var i Sverige och i vilken omfattning rovdjuren har etablerat sig. Sanningen är att det är på en mycket liten del av Sveriges yta som huvuddelen av rovdjuren är koncentrerade. Det är framför allt i Gävleborgs, Dalarnas, Värmlands och Örebro län som vi finner merparten av rovdjuren, alltså på ungefär 20 % av landets yta.
Var och en kan då förstå att det är orimligt att detta ska accepteras av de människor som bor inom de här områdena. Efter att rovdjursstammen, framför allt varg, har haft en stark tillväxt sedan 1990 finns det nu anledning att börja ta konsekvenserna av den oro och ilska över rovdjurspolitiken som finns i Mellansverige.
Det kan inte vara rimligt eller klokt att fortsätta med den nuvarande linjen. Finns det inte acceptans hos ortsbefolkningen eller möjlighet att skydda sina tamdjur kommer vi att se mer av illegal jakt, något som jag i allra högsta grad anser vara en olycklig utveckling. Åsa Domeij ropade på polis. Jag tror inte att det är någon bra lösning. Det löser inte det här problemet.
Fru talman! Vad gäller vargar anser jag att det är av vikt att vi tar hänsyn till deras utbredningsområde i vår del av världen, det vill säga vi måste se Skandinavien som en enhet. Det är orimligt att inte räkna med utbredningsområdet i Norge.
Enligt senare tids forskning behövs en population på 150-200 vargar i Skandinavien för att hålla god genetisk stam, om en eller två immigrerande vargar tillkommer per varggeneration. För att få den situationen kommer det att med jämna mellanrum behövas nytt blod från Finland eller någon annanstans.
Enligt dagens rovdjurspolicy ska enstaka föryngringar få finnas utanför renskötselområdets åretruntmarker, det vill säga i de vidsträckta skogsområdena i östra halvan av Norrland. Det är ett område som utgör ungefär halva Sveriges areal, ca 220 000 kvadratkilometer. Det ska då jämföras med Bergslagsområdet som är ungefär 85 000 kvadratkilometer stort.
I de här åretruntmarkerna finns i dag ingen vargetablering, inte heller i det 100 000 kvadratkilometer stora området som utgörs av åretruntmarker inom renbetesområdet.
Den framtida diskussionen bör alltså enligt min mening inriktas på hur vi ska kunna hålla en långsiktigt livskraftig vargstam som kan accepteras av ortsbefolkningen. Att fortsätta med en ökad koncentration inom det 85 000 kvadratkilometer stora mellansvenska området finner jag helt orimligt. Förutsättningarna för en spridning söderut verkar även de vara av mycket marginell betydelse.
Det här leder mig till att den enda möjligheten är att minska koncentrationen i Mellansverige och i stället öka den i norra delen av Sverige. Förutom skogsområdena utanför åretruntområdet borde det finnas utrymme för etableringar inom de stora markerna i renbetesområdets åretruntmarker. Det är naturligtvis känsligt för rennäringen men borde inte vara svårare att hantera än den alltför starka etableringen i Mellansverige.
Med detta synsätt skulle även nya invandringar underlättas från Finland och den genetiska mångfalden säkerställas. En ny vargpolicy skulle alltså byggas på en spridd decimering av individer i Mellansverige och en ökning av individer i norra delen av Sverige. Den totala volymen i Skandinavien skulle då kunna stanna vid 150-200 individer och fortfarande vara livskraftig. Det är en volym och en spridning som troligen borde kunna tolereras av boende inom vargområden. Men det här fordrar även att enstaka vargar som blir alltför närgångna i tätbefolkade områden eller som angriper tamdjur får avlivas. Därför är det nödvändigt att förändra paragraferna 28 och 27 i jaktförordningen så att detta underlättas.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 3, och för övrigt anser jag att blyammunition ska tillåtas för jakt på fastmark.