Fru talman! Ledamöter! Kampen mellan människan och rovdjuren är en gammal kamp. Det fanns en tid då det handlade om överlevnad i väldigt stor utsträckning. Dels handlade det om konkurrens om jaktbyten mellan rovdjuret människa och de andra rovdjuren, dels om konkurrens när det gällde vem som skulle få utnyttja människans tamdjur.
Sven-Erik Sjöstrand gjorde en väldigt fin beskrivning av den här historiska utvecklingen, så jag behöver inte upprepa den.
Det jag ser som ett problem är att mycket av den gamla rovdjursskräcken som var berättigad förr fortfarande finns kvar. I dag har vi en väldigt hög levnadsstandard. Vi är ändå världens överklass. Vår vällevnad hotas inte av rovdjuren.
Bengt-Anders Johansson tog särskilt upp problemet att det också är kära husdjur till oss som dödas. Han nämnde till exempel kaniner och andra smådjur. Jag förstår att det är väldigt tragiskt för dem som drabbas. Jag har själv drabbats, och säkert många av oss här. Men det stora hotet mot dem är jakthundarna.
Jakthunden är också ett rovdjur. Vill Bengt-Anders Johansson förbjuda jakt med lösspringande hund? Det vill i varje fall inte jag. Jag anser att man får hantera den sorgen och de tragedierna som blir hur tråkigt det än kan vara i det enskilda fallet.
Det finns andra rovdjur än de stora rovdjuren som också tar våra husdjur. Ta till exempel rävar och rovfåglar. Men det är inte alls samma hat mot dem som mot vargen. Kanske är det de gamla sagorna som spelar in och som gör att vi tycker så illa om vargen.
Björnen har vi lättare att acceptera. Kanske är det för att vi är vana vid kramdjur. Vi får kramnallar som små. Kanske är ett sätt att skapa större förståelse att vi introducerar kramvargen som är mjuk och gosig till våra barn. Då kanske vi kan lära oss att tycka bättre om även det rovdjuret.
Sverker Thorén sade mycket klokt om den onyanserade debatten och det höga tonläget. I medierna skapas en felaktig bild av landsbygdsbefolkningen. Där framställs landsbygdsbefolkningen som fanatiska rovdjurshatare fastän det ändå bara handlar om ett fåtal.
Det finns många som ser problem - hur ska jag kunna skydda mina får? och så vidare - men som ändå accepterar rovdjuren. Sedan kan det ibland vara så att de som gärna vill ha rovdjur på landsbygden kanske inte vågar uttrycka sin åsikt för att det finns ett fåtal som är väldigt aggressiva mot rovdjuren och också aggressiva mot dem som vill ha rovdjur.
Det är ett enigt utskott som skriver att det största hotet mot dagens rovdjursstammar är den illegala jakten. Det måste bli en signal till polisen att vi måste göra någonting här. Det är tjuvjakten som är ett sådant stort hot att det kanske blir så att en del rovdjursstammar inte överlever.
Det har talats rätt så mycket här om att man behöver förtydliga 28 §. Det skrivs också i utskottsbetänkandet. Bengt-Anders Johansson tycker att det tar väldigt lång tid med översynen. För några veckor sedan kom Naturvårdsverket med ett par olika förslag till hur förordningen skulle kunna ändras. Regeringen har i varje fall fått in förslag. Jag tänkte kommentera de två förslagen. Det finns ett som jag tycker är intressant att arbeta vidare med och ett som jag är kritisk till.
Det ena förslaget innebär att man ska ha ett krav på sig att försöka skrämma bort vargen först men att man ska kunna få skjuta innan någon skada har skett. Däremot tar man bort att man ska befara ett nytt angrepp, något som är svårt att bevisa. Detta har Naturvårdsverkets jurist varit väldigt kritisk till.
Han skriver så här i ett särskilt yttrande: "Den nya lydelsen medför att frånvaron av skada inte innebär något bevis för olagligt dödande. Med stor sannolikhet kommer därför en tilltalad i sådana här mål att regelmässigt frias på grund av brist på bevis. Ändringen medför då stor risk att respekten för rättsordningen går förlorad." Det är hårda ord från juristen. "Det kan komma att uppfattas som att det är liten eller ingen risk att åtalas för jaktbrott när man dödar ett rovdjur även om något angrepp inte varit aktuellt. Blir detta en allmän uppfattning har 28 § helt förlorat sin betydelse och det förefaller stå ägare eller vårdare av tamdjur fritt att döda rovdjur av skilda anledningar utan risk för ansvar." Det gör att jag är väldigt kritisk mot den formuleringen.
Sedan finns ett annat alternativt förslag som är intressantare. Det innebär att man får krav på sig att försöka skrämma bort vargen i första hand men att man efter att ett angrepp har skett inte behöver befara ett nytt angrepp. Det är något som jag tycker är intressant att gå vidare med när det gäller hägnade djur. I övrigt måste vi fundera på andra lösningar än att skjuta rovdjuren när vi har konflikter mellan människa och rovdjur.
Det handlar till exempel om rovdjursersättningarna för dem som får sina djur rivna. Där är ersättningarna bättre tack vare att Miljöpartiet har varit med i budgetsamarbetet än vad de annars skulle ha varit. Det är nog bra att se över erättningsfrågan igen. Ersättningarna täcker inte riktigt kostnaderna i dag för dem som förlorar sina djur.
En annan jätteviktig fråga måste vara att markägare verkligen får ersättning för fungerande hägn. Det finns bara ett dokumenterat fall där djur har kommit till skada inom ett riktigt vilthägn med el, och då var elen inte påslagen. Instängsling är något som är väldigt effektivt. Där bör vi se över möjligheten för markägare att kanske också kunna få en del av arbetet gjort.
Sedan handlar det mycket om information och dialog. Om nu de flesta ändå är överens om att rovdjuren måste få finnas och vi måste lära oss att leva tillsammans med dem måste vi genom ökad kunskap kunna få en ökad förståelse. Med bättre möjligheter och stöd från samhällets sida för djurägare att kunna skydda sina djur tror jag att i stort sett alla människor kommer att kunna ställa upp på att alla arter har rätt att finnas till för sin egen skull.