Fru talman! För några år sedan debatterade vi här i kammaren förslaget till en sammanhållen rovdjurspolitik. Jag tror att Sinikka Bohlin sade att det var i mars 2001. Vi bestämde då minimimålen för stammarna av björn, lo och kungsörn samt etappmål för varg och järv. Vi satte etappmål på varg och järv för att stammarna ännu inte hade nått en nivå som ansågs säkra deras överlevnad i ett längre tidsperspektiv.
Utskottet fann då också att en tillväxt av vargstammen bör eftersträvas. Man sade då också att med en varsam tillväxt får vargen bättre möjligheter att leva och därmed skulle vargens förutsättningar för att dess närvaro skulle accepteras förbättras.
Om ett glest befolkat och rikt land som Sverige inte har plats för de rovdjur som hör till vår fauna, vilket land i världen ska då ha plats för de stora rovdjuren som bebor vår jord? Vi kan ju inte begära att man i Indien ska se till att tigern överlever, att Kina ska spara livsrum åt jättepandan eller att ansträngningar görs för att korallrev ska sparas, om vi inte först ser om vårt eget hus.
Det svåraste just nu tycks vara att ge våra rovdjur tillräckligt med utrymme. På debatter hör vi frågor som: Vem är villig att offra det första barnet? På vissa ställen har vi tyvärr ett så utbrett varghat att det leder till illegal jakt. Vi hör i medierna att på vissa ställen i landet var vargjakten på 1980-talet socialt accepterad trots att vargen har varit fridlyst sedan 1966.
Polisen vet inte hur stor omfattningen av tjuvjakten har varit. Frågan är kanske vilka resurser polisen har använt sig av i jakten för att avslöja dessa grova jaktbrott. Enligt vargforskare från Grimsö är den sannolika bedömningen att 50-70 vargar tros ha dödats genom illegal jakt. Ibland har vargar jagats i fatt med skoter, ibland har de förgiftats.
Vargen kom till våra trakter när den senaste istiden släppt sitt grepp om Skandinavien för ungefär 10 000 år sedan. Den kom kanske i vildrenens spår som en av de första invandrarna. Sedan kom människan, och människan tämjde den första vargen för många tusen år sedan. Vi fick hundar med vitt skilda utseenden, men den biologiska klockan går sakta och ännu har alltför liten tid förflutit för att varg och hund biologiskt ska anses vara två skilda arter.
Märkligt nog ser många i dag vargen som en fiende medan släktingen hundarna anses vara människans bästa vän. Vargen har en anpassningsförmåga som få andra djur. I ett globalt perspektiv är därför vargen inte utrotningshotad, men man har lyckats utrota vargen inom stora delar av dess forna utbredningsområden. I utrotningskriget drog man sig inte för att använda gift, varggropar, saxar och andra fällor. I vårt land fanns det länge också en skatteplikt som innebar en skyldighet att på olika sätt jaga och döda varg. I vårt gamla bondesamhälle var vargen ett hot mot tamboskapen. En dödad ko kunde innebära att en familj inte klarade vedermödorna utan fick svälta.
I skenet av vår nutida vargdebatt som handlar om några hundra djur är det intressant att titta bakåt i tiden. Mellan år 1827 och 1839 dödade man i genomsnitt 520 vargar per år i Sverige. Då fanns vargen i alla landskap utom på Gotland. Som barn stötte jag på mängder av varggropar där jag växte upp, och det var i Skåne.
Jag tror att vargens möjlighet att överleva i dag beror på om vi människor vill dela med oss av livsrum och av skogens bytesdjur. Vargen äter älgar och älgkalvar. Det tycker de är kalas. Det är lika naturligt som att kossor äter gräs eller att lodjuret tar rådjur. Biologisk mångfald och rovdjurens rätt att leva i livskraftiga stammar innebär att vi åtminstone måste acceptera att rovdjuren jagar och dödar, och deras framtid är helt beroende av att vi som konkurrerande jägare delar med oss av villebrådet.
100 000 får dör årligen när de är på bete. Av dessa dör ca 1 000 av vargangrepp. När det gäller hundar är siffran ca 20 jakthundar som tyvärr dör av vargangrepp. Men lika många jakthundar dödas av trafiken. Rennäringen har den ojämförligt största förlusten på grund av rovdjuren. Årligen dödas 20 000-30 000 renar.
Saklig information är viktig om vi vill förändra attityderna till rovdjuren, och det är viktigt att vi jobbar med skadeförebyggande åtgärder för hund och tamdjur. Vargtelefonen, finansiering av sändare på hundar och elstängsel runt fårhagar är några exempel.
Men det krävs krafttag mot den illegala jakten. Polisen bör se över sina resurser för att kunna förebygga, undersöka och straffa illegal jakt. Om det saknas ekonomiska resurser så är det vår skyldighet att försöka hitta finansiering.
Vargen har varit fridlyst sedan 1966 då det bara fanns några vargar kvar, troligen färre än tio. Att göra regler som förenklar dödandet av varg och minskar vargens chans till fortlevnad ställer vi i Vänsterpartiet inte upp på. Vargstammen är ännu inte halvvägs till riksdagens målsättning och den tidigare ökningen har stagnerat, säger man. Om Naturvårdsverkets nya förslag om skyddsjakt blir verklighet gör jag samma bedömning som Mikael Karlsson, som ni vet är ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. Han säger att vargen i praktiken blir fredlös i landet.
Däremot säger vi inte nej till en översyn, som det i dag är fråga om. De regler som finns måste kunna tolkas på samma sätt i hela landet. En svårtolkad och otydlig utformning av regelverket gör inte att förståelsen för rovdjurspolitiken förbättras. Det är dock viktigt att en sådan översyn och eventuella förslag till ändringar ska beakta såväl rättssäkerhetsaspekter som de fastlagda målen för rovdjurspolitiken.
Senast någon blev dödad av varg i Sverige var 1821. 1997 dog sju personer i Sverige av bi-, geting- eller bålgetingsstick. 12 000 barn per år skadas i lekplatsolyckor. Ungefär lika många, kanske några fler, måste varje år söka sjukvård på grund av skador orsakade av husdjur och sällskapsdjur.
Jag tror att Björn von der Esch nämnde någonting om proportioner. Jag tycker att vi ska tänka på detta. Vilken fara utgör egentligen vargen i vårt samhälle?
Våra rovdjur är en värdefull resurs i naturen och inte bara ett problem, som det alltför ofta framställs i debatten. Vargar ylar när de ska berätta för familjemedlemmarna var de är eller tala om för andra vargar att området är upptaget. Jag hoppas verkligen att denna kammare gör sitt allra yttersta för att även kommande generationer ska ha möjlighet att höra vargens ylande och möta våra stora rovdjur i skog och mark.
Fru talman! Eftersom jag tror att ökad dialog och informationsinsatser kan vara ett par av de verktyg som behövs för att minska den illegala jakten vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 6 om samspelet människa och rovdjur.