Fru talman! Jag vet inte hur många av er som har sett en varg, andra rovdjur och andra större djur under fältmässiga verkliga förhållanden på mark där man är, lever och som man brukar.
Jag ska berätta en liten kort historia för er. Pekka Kemilä på Nyn nere i Stora Skärmnäs hade problem med älg. De åt hans havre. Han satte upp sne, som vi kallar det, stänger med säckar på för att skrämma bort älgarna. Det hjälpte ett litet tag, men sedan var de där igen. Då bestämde han sig för att själv gå dit, vilket han också gjorde. Han gick dit och tog en stång med en säck. Där stod en älgko och betade, och hon brydde sig inte längre om den där säcken. Då gick han fram och klippte till älgen över mulen med säcken och stången. Det kallar jag, Bengt-Anders, för att ingripa mot djurangrepp, i det här fallet på havre.
Jag tror att det här är det verkliga förhållandet, för det verkliga förhållandet är inte att djurägaren går med en älgstudsare eller en hagelbössa på axeln när han går ut för att se till sina djur. Jag kan tänka mig att det är vid så ytterligt få tillfällen som man utan planering och spontant hamnar i den situationen att man har möjlighet att skjuta en varg.
Jag har sett hur mina får reagerade när en varg vandrade i närheten. Jag såg den inte först. Jag såg bara fåren flocka sig i en skock mitt på gärdet. Vi gick ur bilen. Detta var en midsommarnatt för fyra år sedan. Nere i diket vid buskaget såg vi en rygg och en skugga av något som hoppade över en sten. Vi såg att det handlade om en varg. Den flydde omedelbart när den såg mig.
Sådana där snyftdrypande historier om hur man med tårarna rinnande står bredvid och tittar på hur det lilla kära djuret slits i stycken tror jag inte på. Det självklart att man ingriper, och då gör man det med en säck, en stång, med skrik eller väsen och med fäktande armar. Jag kan aldrig föreställa mig att en varg skulle stå kvar i det läget. Att jag händelsevis råkar ha en älgstudsare med mig vid ett sådant tillfälle och kan skjuta djuret tror jag inte heller på. Och jag tror inte att vargen står kvar medan jag springer in och låser upp vapenskåpet, plockar ut geväret, laddar det på plats och sedan försöker skjuta. Det här är inte realistiskt, mina vänner. Vi står här i kammaren och diskuterar en rovdjursfråga utan att egentligen direkt veta hur det här fungerar.
Jag vet att det fanns en varg som gick in på min grannes tomt och högg hunden som hölls i koppel. Vargen hette Ylva och blev sedermera avlivad.
Det finns i dag möjligheter att avliva problemdjur. Det finns i dag möjligheter att ingripa när situationen blir svår. Det finns alltså möjligheter att skydda sina djur. Jag ser inte behovet av att utöka möjligheten för människor att skjuta vargar.
Det där med stängsel är ju lite överdrivet, och då riktar jag mig till min partikamrat Åsa. Jag hade fem trådar kopplade med el och fick en tacka riven, så hundraprocentigt säkert är det inte när man har djuren på utmarkerna. Men jag tar det. Jag tycker att det ingår i verkligheten. När jag sedan råkade ha tio djur på det stycket - det blev följaktligen 10 % som jag fick bestå med - tycker jag att jag är väl så duktig som samerna. Jag ska inte heller klaga på ersättningen. Jag fick ungefär tre gånger slaktvärdet av vad tackan var värd, men jag förlorade i och för sig en avelstacka.
Jag tycker faktiskt att vi på ett allvarligt och riktigt sätt har försökt att lösa det här problemet i rovdjurspolitiken.
Därmed får jag en liten fin vink om att jag har pratat färdigt.