Fru talman! Jag ska trots dåliga stämband försöka säga några ord i frågan.
Jakt- och rovdjursfrågorna berör många. Det är en väsentlig fråga för landsbygdens folk, och den bör så långt som möjligt avgöras av dem. Människor på landsbygden har rätt att känna sig trygga i sitt boende. Det får inte vara så att rädslan för rovdjur gör att människor tvingas att flytta på grund av att de inte vågar låta sina barn gå till skolan på morgonen, tvingas se sina familjemedlemmar bitas ihjäl vid jakt eller tvingas se skogen och landsbygden bli en död bygd.
Det är så det har blivit i många områden. Jag har sett det i min hembygd där lon har fått ett oproportionerligt stort genomslag. En art har givits rätten att leva på andra arters bekostnad. Det är ett synsätt som knappast är förenligt med synen om en biologisk mångfald. Det är i det här sammanhanget viktigt att betona att även rovdjuren är en del av den biologiska mångfalden och har ett berättigande, men det måste ske på ett kontrollerat sätt. Som jag ser det har svensk rovdjurspolitik i dag havererat. Debatten präglas av överbud. Det ena inlägget framstår som mer överilat än det andra. Det är alltifrån jaktgrupper som hävdar att räven ska skjutas och skabben ska spridas till lodjuret för att på det viset utrota lodjuret, till myndigheter som hävdar att mångmiljonbelopp ska satsas på fler poliser för att jaga tjuvjägare i våra bygder. Detta sker i en tid då mängder av våldtäktsbrott läggs ned på grund av personalbrist inom polisen. Debatten måste sansas. Det måste vara en aktiv strävan att skapa en förståelse mellan parterna. Det är en direkt nödvändighet om vi ska klara detta på ett vettigt sätt. Det går inte att använda makt och via diktat genomdriva sin åsikt. Det behöver vara mer av dialog, inte monolog.
Naturvårdsverkets agerande i samband med lodjursförbudet i vintras har skapat en djup folklig vrede, ilska och frustration. Det är långtifrån den dialog som regeringens rovdjursutredare talade om när rovdjursbeslutet fattades våren 2001. Naturvårdsverket uppfattas som att ha kört över hela Landsbygds-Sverige, och det är knappast något som skapar förtroende. Det måste vi ändra på. Beslut om jakt på lo bör fattas så nära dem som berörs som möjligt. Det är därför naturligt att länsstyrelserna ges rätten att besluta om detta. I mitt hemlän är loförekomsten flerfaldigt större i numerär än vad de västmanländska markerna kan bära. Det har inneburit att rådjuret i stort sett har utrotats i stora delar av länet. Nu har vargen etablerat sig, och vi ser fram emot samma utveckling för älgen.
Frågan är vad vi till kommande generationer ska säga när vi ska motivera varför det inte finns något vilt i markerna. Lo och varg är det ett fåtal som kommer att se. Däremot är det många som gläder sig åt att se rådjur, hare och älg ute i markerna. De kommer att bli besvikna i framtiden. Är det så vi vill ha det?
I dag känns det som om en opersonlig makt styr utvecklingen i frågan. Det talades tidigare om vanmakt. Ingen med insikt i frågan, och de som bor i bygderna, har förståelse för den rovdjurspolitik som förs i dag. Det är dessutom endast i de naturliga markerna för rovdjuren som jakten är tillåten - alltså renbetesland.
Som rovdjursfrågan hanteras i dag är dessutom allemansrätten i stora delar satt ur spel. Få är de som ger sig ut och plockar bär i marker där de är medvetna om att det finns björn och varg. Det finns exempel på att de som arbetar i markerna har begärt licens på grovkalibriga revolvrar för att kunna skydda sig i sitt arbete, det vill säga att det här är en arbetsmiljöfråga. Vad är det för samhälle vi håller på att skapa, och vad är effekten av detta?
Rovdjursfrågorna kan alltså belysas från en mängd olika infallsvinklar, men jag vill betona två saker som står i mycket tydlig dager i den här frågan.
För det första: Vi måste lyssna på folk, ha förtroende för människor och låta besluten om jakt ligga på lägsta möjliga beslutsnivå och i direkt närhet till landsbygdens folk. Dialog och förståelse är nyckelord i den här frågan.
För det andra: Vi måste skapa bestämmelser som gagnar befolkningen och inte förstör för dem. Förändringen av 28 § i jaktförordningen, och även 27 §, är därför naturlig. Alla ska ha rätten att skydda sina djur - det må vara hundar, får eller andra djur.
Fru talman! Svensk rovdjurspolitik har inte fått den utveckling som var tanken i samband med beslutet våren 2001. En omprövning behövs. Den omprövningen bör göras i djup dialog med naturvårdsintressen, jägare och landsbygdens folk. Det är det som lägger grunden för förtroende, och det är endast med förtroende som vi kan driva en bättre rovdjurspolitik i Sverige.
Jag yrkar därmed bifall till reservationerna 3 och 4.