Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
Som sagts tidigare var Sverige ute tidigt och framförde redan 1989 i FN:s generalförsamling ett förslag om att utarbeta en konvention om funktionshindrades rättigheter. Då fick det inte gehör, men i stället blev resultatet 22 standardregler för att säkerställa att människor med funktionsnedsättning som medborgare ska ha samma rättigheter och skyldigheter som andra.
I dag har vi äntligen ett betänkande där utskottet föreslår att riksdagen ska godkänna FN:s internationella konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och även protokollet, vilket innebär att en person som anser att hans eller hennes rättigheter är kränkta ska få upprättelse och få möjlighet att överklaga.
Konventionen är, som vi alla vet, omfattande och innehåller 50 artiklar. Alla tänkbara samhällsområden är med och berörs inom vilka en person med funktionsnedsättning kan behöva stöd eller uppmärksamhet för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, precis som andra.
I det här arbetet har dessutom en referensgrupp från handikapprörelsen deltagit. Man tittar på hur vår lagstiftning ser ut och hur den förhåller sig till konventionen och protokollet med rätt att överklaga. Ärendet har också remissbehandlats, och vi har kunnat ta del av remissvaren.
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har fått tilläggsuppdraget att övervaka vad konventionens genomförande innebär i praktiken och vilka organisationer som kan anförtros denna uppgift. Det uppdraget ska redovisas den 1 april 2009.
Som jag tidigare nämnt var Sverige den drivande nationen när det gäller tillkomsten av denna konvention. Den kräver, som många har sagt, inga förändringar av lagstiftningen, men den utgör ett oerhört viktigt måldokument och en viktig utgångspunkt för den fortsatta planeringen av vår handikappolitik. Vi ska komma ihåg att det pågår ett viktigt arbete med den nationella handlingsplanen, som ska gå i mål 2010.
Regeringen har lagt ut olika uppdrag. Man kartlägger bland annat tillgänglighetsarbetet i kommunerna. Boverket ska utföra olika informationsinsatser för ökad tillgänglighet. Kollektivtrafiken ska bli tillgänglig, så den ska prioriteras. Man har ändrat byggregler för ökad tillgänglighet. Handisam ska tillsammans med SKL hitta ett system för öppna jämförelser, och Handisam ska dessutom redovisa hur kommuner jobbar med tillgänglighetsdatabaser. Vi har Äldreboendedelegationen, som lämnar över sitt slutbetänkande i december. Det handlar väldigt mycket om tillgänglighet.
Herr talman! Handikapprörelsen har tålmodigt väntat på att samhället också ska vara till för dem. En person med funktionsnedsättning ska kunna utnyttja varor och tjänster på samma villkor som alla andra. Man har väntat på att slippa bli diskriminerad på arbetsmarknaden, i sjukvården och inom skolan. Man vill kunna gå in via huvudentrén i alla byggnader, kunna rösta i personval och använda IT på precis samma villkor som alla andra. Det är några exempel på tillgänglighet.
Det känns därför mycket bra att regeringen har utsett en utredare som ska ge förslag på hur bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning skulle kunna regleras som en diskriminering. Det här uppdraget ska redovisas, vilket vi nu har hört några gånger, den 31 december i år, och det har hög prioritet hos regeringen.
Det faktum att Sveriges riksdag nu ämnar tillträda FN-konventionen är mycket positivt. Vi kan konstatera att vi har kommit långt inom många områden, men arbetet är inte slutfört. Det krävs fortsatt hårt arbete för att avskaffa diskriminering och ge personer med funktionsnedsättningar tillträde till alla sektorer i samhället. Vi måste fortsätta vårt arbete med riktlinjer, handlingsplaner och program för att närma oss förverkligandet av lagstiftning och konventionen.
Till sist, herr talman, vill jag säga att Sverige har bidragit och även fortsättningsvis kan bidra till att lyfta handikappolitiken internationellt. Vi vet att många personer med funktionsnedsättningar lever i djupaste fattigdom i utvecklingsländerna. Vi vet också att en mycket liten del av biståndet når människor med funktionsnedsättningar och deras familjer. Sverige, EU och andra biståndsgivare måste driva på och ställa tydliga krav på handikappolitiska insatser. I det här arbetet utgör faktiskt FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar ett mycket viktigt verktyg.
Herr talman! Det känns mycket glädjande att Sverige med sitt ordförandeskap i Europarådet har ambitionen att prioritera arbetet med att förverkliga de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar. Det är ett steg i rätt riktning.