Herr talman! Jag beklagar att jag inte hade möjlighet att följa debatten från början och höra de olika anförandena. Men jag tycker ändå att det är viktigt att vi som representerar Kristdemokraterna finns med. Jag ska göra ett försök att lägga fram det som ligger nära mig när det gäller den här frågan.
Först vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionsyrkandena. Jag välkomnar också godkännandet av FN-konventionen. Men jag är den första att stryka under på att det finns mycket kvar att göra.
Den moderna handikappolitiken, om man nu kan uttrycka det så, började ta form efter andra världskriget. Det var samtidigt som den generella välfärdspolitiken utvecklades.
Synsättet att det inte var funktionshindret utan otillgängligheten i den omgivande miljön som gjorde att människor blev handikappade utvecklades däremot först kanske under 60- och 70-talet.
Jag har en ledstjärna när det gäller hela den här frågan, som jag får återgå till gång på gång. Jag tror att jag har nämnt det i andra sammanhang här. Det är
Lindqvists nia
. Den tål att läsas om och om igen. Det är slutbetänkandet från Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder.
Där tar Lindqvist upp att människor med funktionshinder har stora förväntningar på samhällets stöd. Han tar också upp att människor i takt med förbättringarna har skaffat sig utbildning och resurser för att ta ansvar för sina liv, att fler och fler känner till de möjligheter till stöd som finns och ser det som en medborgerlig rättighet att få praktiska förutsättningar att leva ett bra och självständigt liv. I fortsättningen tar han upp något som jag tycker är så fint. Han säger så här: Det är en utveckling som kommer att fortsätta.
I dag är det inte bara de anställda som skaffar sig kunskap om till exempel nya hjälpmedel och behandlingsmetoder, utan det är människor som har funktionshinder och barn med funktionshinder som skaffar sig den kunskapen. Och det som vi pratar om i dag, FN-konventionen, ser jag som en del i utvecklingen.
I
Lindqvists nia
pratar man om bemötande. Bemötande nämns också i konventionstexten. Man kan läsa om hur mycket det påverkar människors liv.
Jag har sagt tidigare att jag har jobbat som personlig assistent. Då har jag också kommit i nära kontakt med detta. När man är personlig assistent är man en persons händer och fötter, ibland. Då kommer man väldigt nära just de hinder som gör att omgivningen är funktionshindrande, men man ser också hur bemötandet påverkar.
Bemötandet påverkar alltså om man kan få ett värdigt liv om man har ett funktionshinder.
Funktionshinder är någonting som kan inträffa i morgon dag för alla av oss. Och vad är ett funktionshinder?
Konventionstexten tar också upp familjens betydelse.
Det finns en annan bok som jag rekommenderar ledamöterna att läsa. Det är RBU som har haft ett projekt som heter Läggdags. Boken heter
När andra sover
. Familjens betydelse tas upp i konventionstexten på ett väldigt bra sätt, tycker jag. Projektet om när andra sover berör inte konventionstexten, men jag vill ändå säga hur vardagen ser ut i dag. Jag tror inte att vi på något sätt är oeniga när det gäller att vi vill att utvecklingen ska gå vidare och att vi alla ska hjälpa till med det.
I en enkätstudie kom det fram att två tredjedelar av barn med funktionshinder har svårt att sova. Då kan man fråga sig: Hur mår föräldrarna? Det är inte bra som det är i dag, oavsett vilken regering som har suttit vid makten.
Men i dagens läge sitter jag i majoriteten och har den kontakten med departementet att jag märker den aktivitet som pågår och på vilket sätt man tar bemötandefrågor på allvar. Man tar också på allvar till sig hur familjer har det och hur barn med funktionshinder mår i vårt land i dag.
Herr talman! Som jag ser det finns det nog inte så stor oenighet mellan opposition och majoritet. Frågan gäller, som har kommit fram här, att vi vill gå vidare snabbare. Och frågan är: Hur går vi vidare? Jag ser att vår regering kommer att fortsätta sitt arbete på ett sätt som i alla fall jag är nöjd med.
Jag vill bara, herr talman, ta upp ett kort exempel på slutet. Alla ni är kanske ibland på Stockholms central. Jag tänker på den här loungen, där man kan gå och sätta sig och läsa en tidning eller få hjälp med biljetter, och när de renoverade den. Hur många av er har gått uppför de här trapporna?
Jag tänkte: Är detta vårt moderna samhälle? Man kommer till centralen. Man ska kuska upp med sin stora resväska. Jag är stark och har lätt för att röra mig, men jag hade svårt att komma in på centralens lounge. Och detta är 2008. Då är jag glad att regeringen nu har gett pengar, 150 miljoner, så att man ska kunna underlätta.
Men visst är det en stor skam att vi med dagens kunskap och dagens teknik bygger på våra tågcentraler så att vi försvårar även för människor utan funktionshinder. Det blev ett funktionshinder för mig som hade svårt att komma in.
Visst finns det mycket att göra, herr talman! Jag ser att vi går framåt, och jag tror att vi tillsammans ska arbeta för det.