Herr talman! Vi som är boende i Kalmar, kanske en av Sveriges vackraste städer, har givetvis lite speciella förhållanden. Vi har inte bara vackert kullerstensbelagda gator, utan vi har även mycket ny och modern bebyggelse.
Bland annat byggde man för ett tag sedan en hel del offentliga toaletter. Det är givetvis bra med offentliga toaletter, och vi som rör oss fritt och inte har några märkbara funktionshinder tänker givetvis att en toalett ska vara till för de behov man har när dessa uppkommer.
Varför tar jag då upp detta? Jo, för att på de toaletter man byggde i Kalmar kunde man inte köra in en rullstol. Man kan fundera över vilka tankar som ligger bakom sådana beslut. Det är en fundering som jag inte har fått något bra svar på.
För oss som har möjlighet och förmåga finns hundratals möjligheter när behovet uppkommer. Men sitter man i rullstol eller har något annat rörelsehinder kanske den enda möjligheten är att bruka en offentlig toalett.
Frågan är varför man har gjort så här och vad frågan om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning kan göra för skillnad. Jo - nu blir det nedskrivet i lag hur dessa mänskliga rättigheter kan tolkas. Detta är ett stort steg framåt även om det till synes kan vara en liten förändring.
I åratal har handikapporganisationerna drivit den här frågan. I åratal har man genom diskussioner med kommunalråd och i olika handikappråd tagit upp frågan. Men nu finns faktiskt möjligheten att överklaga och få överprövning.
Även om alla detaljer i propositionen ännu inte är på plats finns det positiva signaler. Man kanske i någon mening får ge sig till tåls, eftersom frågan initierades redan 1989 i FN:s generalförsamling.
Herr talman! Det här är inte vilket ärende som helst. De flesta ärenden som kommer upp på vårt bord kommer som förslag från departement eller myndigheter och skickas sedan ut på en remissrunda för att man ska få in synpunkter. Det här ärendet har beretts parallellt med handikapporganisationerna som har varit delaktiga och med i hela processen.
För många frågor som kommer hit är kammarens beslut kanske en slutpunkt. Det är här vi sätter punkt i diskussionen. Jag ser den här frågan på motsatt sätt; det här är en startpunkt. Det är här vi börjar den fortsatta diskussionen om hur vi ska kunna leva upp till alla konventionens formuleringar och krav.
Givetvis kan man tycka att mänskliga rättigheter borde omfatta alla och att man inte behöver skriva konventioner om detta. Men vad denna konvention gör tydligt är att de mänskliga rättigheterna definieras mer i detalj så att de får ett större genomslag, och det tycker jag är själva syftet. Vissa tycker att det är beklämmande att det behövs en särskild konvention, men ibland behövs särskilda åtgärder för att få saker att hända.
Som någon annan här poängterade tillför inte denna konvention några nya rättigheter, utan den ska undanröja hinder för personer med funktionsnedsättningar. Det vanligaste man tänker på är det som handlar om fysiska hinder, till exempel svårigheter att komma in genom en toalettdörr, men kanske ännu viktigare är de osynliga hinder som finns. Det gäller personer med neurologiska sjukdomar eller till exempel hiv. Många gånger är dessa handikapp mer stigmatiserande och möter en sämre förståelse från samhället än vad de mer traditionella funktionsnedsättningarna gör.
Konventionen säger också att hinder i form av diskriminering ska undanröjas, och den frågan finns det anledning att återkomma till, för en del av detta håller på att beredas vidare.
Det som också är viktigt, inte minst för den här regeringen som sätter arbetslinjen främst, är att möjliggöra en arbetsmarknad som omfattar alla så att fler har ett arbete att gå till i sin vardag. Där har vi mycket kvar att göra, även om väldigt mycket har gjorts.
År 2000 antogs en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Stora summor avsattes för att stärka funktionshindrades ställning på arbetsmarknaden. Detta var givetvis behjärtansvärt och bra. Men från 2000 till 2006 minskade sysselsättningsgraden för personer med funktionshinder från 56 procent till 52 procent. Många av åtgärderna ledde alltså inte till en ökad medverkan på arbetsmarknaden, vilket också Riksrevisionen i en rapport konstaterade. Man konstaterade till och med att målgruppens ställning i vissa delar hade försvagats. Det skulle man kunna kalla en kontraproduktiv politik. Därför är det viktigt att denna grupp får en särskild ställning.
Även den här regeringen har gjort en hel del. Man har gett ett särskilt uppdrag till Arbetsförmedlingen när det gäller personer med funktionshinder. Många av de nya anställningsformerna, trygghets- och utvecklingsanställningar, ökade resurser för lönebidrag och Samhalls viktiga funktion har också gjort att fler människor kan komma in på en reguljär arbetsmarknad. Regeringens insatser har alltså fungerat även på detta område. På bara ett år minskade antalet öppet arbetslösa med funktionshinder från knappt 25 000 personer till knappt 20 000 personer, alltså en minskning med 20 procent.
En annan del som jag också tror är viktig och som kan utvecklas mycket i Sverige är sociala företag. Det finns många exempel. Personligen har jag en vän som har Aspergers syndrom. Han var tidigare egen företagare men klarade inte riktigt av detta på grund av att han hade ett dolt funktionshinder. I och med att detta kunde synliggöras öppnade sig en arbetsmarknad för honom, och hans resurser kunde tas till vara. Jag tror att det är mycket viktigt att vi kan synliggöra olika former av handikapp och på så sätt ta till vara alla människors insatser.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till socialutskottets förslag i betänkandet.