Fru talman! Mycket av det här handlar ju, om jag
återigen får jämföra med Agenda 21, om attitydför-
ändringar. Det handlar om att våga se saker på ett
annat sätt och att våga släppa loss. Det handlar kanske
inte alltid om resurser, utan om just attitydförändring-
ar och om att våga släppa loss på ett annat sätt.
Det handlar kanske också, precis som Chatrine
Pålsson säger, om att se den resurs som familjen är.
Men då måste man också ge familjen en ärlig chans
att vara familj och att kunna fatta många beslut vid
köksbordet. Familjen får inte hela tiden vara hänvisad
till politiska beslut. Politiska beslut har oftast större
betydelse för familjen än de beslut man fattar själv
vid köksbordet. Det är klart att man i en familj inte
kan känna trygghet om man inte har sitt och sina
barns liv i sina egna händer, utan hela tiden är hänvi-
sad till politiker.
Jag tänker dock inte fortsätta den debatten. Jag
hade hoppats att statsrådet skulle beröra den konkreta
fråga jag hade, nämligen frågan om ett riktigt av-
stamp. Alla andra som har deltagit i debatten har
också berört det. Jag känner att detta saknas. Som
medborgare har jag aldrig upplevt att Sverige har
införlivat barnkonventionen. Vad har hänt sedan? Vi
har aldrig känt av det.
Med Agenda 21 var det så tydligt. Det fanns i
marknadsföring och på TV. Överallt fanns det med
och genomsyrade arbetet. Därför gjorde jag denna
jämförelse. Jag tycker, även om det nu har gått nästan
tio år, att man kan göra detta avstamp och försöka
komma i gång. Det behöver vi. Barnen är värda att vi
gör det här för dem. Alla de kommuner som nu inte
känner att de har kommit i gång skulle få en chans att
förstå vad det här är och kunna delta om regeringen
aktivt säger: Nu drar vi i gång det här.
Jag kommer inte att kunna gå upp i talarstolen
igen, men jag hoppas att statsrådet i sina ytterligare
inlägg ger någon synpunkt på det här att försöka göra
ett avstamp för barnkonventionen.