Fru talman! Ja, det är väldigt bra att otålighet är en
språngbräda framåt. Men jag skulle ändå önska -
önska får man ju alltid, även om det är ett tag sedan
det var jul - att det verkligen bleve ett riktigt avstamp,
här och nu, så att 1998 i hela vårt land blev ett bar-
nens år där barnen själva kände på olika nivåer att vi
vill plädera för deras välbefinnande på alla sätt - att
de får vara med i besluten, att de får tycka till och att
det fattas beslut som är positiva för dem, t.ex. i sko-
lan. De kanske även kan få delta i politiska försam-
lingar ibland. Jag har läst att Barnombudsmannen
tycker att man skulle kunna låta dem få komma till
kommunen, att man skulle öppna för att barn får tycka
till där. Det tycker jag är ett väldigt spännande upp-
drag.
Eftersom Barnombudsmannen i 1997 års inlaga
föreslår att regeringen fastslår en nationell strategi för
barnkonventionens genomförande på kommunal nivå
för att uppfylla sitt åtagande enligt konventionen vill
jag fråga Maj-Inger Klingvall om regeringen har gjort
det eller om man ämnar göra det, om man på olika
sätt verkligen vill få skjuts på arbetet. Jag tror inte att
vare sig regeringen eller oppositionspartierna känner
sig nöjda med att det inte har hänt mer. Jag skulle
därför vilja föreslå att en nationell strategi får genom-
syra arbetet, så att barnen känner att det är deras år
1998. Först då kan vi prata om en införlivning, en
ratificering, av FN:s barnkonvention.