Fru talman! Jag har en känsla av att Sofia Larsens anförande i dag kommer att gå till historien. Hur man i detta ekonomiska läge kan tala i över tio minuter om skolpolitiken utan att nämna den kris som kommunerna just nu drabbas av är ganska fantastiskt. Fram till slutet av anförandet när hon började angripa oppositionen och använda tiden till det kunde jag skriva under på nästan varenda mening som sades - lust till lärande, kvalitet, hur viktigt det är att se varje individ, att ge rätt förutsättningar, att starta tidigt med insatser och så vidare.
Problemet är att Konjunkturinstitutet nu räknar med att 12 000 personer ska bort från kommunerna de närmaste åren. Jag vill därför fråga majoriteten: Hur många av lärarna kommer att få gå de närmaste åren? På vilket sätt ökar det möjligheten att se varje elev? På vilket sätt ökar det likvärdigheten i skolsystemet om vi gör oss av med tusentals lärare, precis som vi gjorde under 90-talskrisen?
Det är ett vägval man måste göra, och det är inte bara jag som säger det. Jag läste att Lärarnas Riksförbund sagt: Vi beklagar att kommunerna inte får extrapengar för 2009 och inga specialdestinerade pengar till skolan i den vårbudget som regeringen presenterat. Lärarförbundet har fyllt i med: Det här kommer inte att räcka för att stoppa varselvågen mot lärare och kommuner. Pengarna måste komma skolan till del redan nu. Det är nu lärare varslas.
På något sätt måste vi försöka hålla ordning på vad som är viktigt att göra just nu. Det ansvaret bär ni, Sofia Larsen. Ni väljer att inte prioritera skolan och ge dessa garantier så att de ska kunna behålla lärarna. Jag tror att det är fel prioritering. Min fråga kvarstår: Hur många tusen lärare räknar majoriteten med kommer att försvinna från Sveriges skolor de kommande åren?