Herr talman! Det är inga fantasisummor, som tidigare sagts i debatten. Jag kan dra dem.
Det handlar om sänkt arbetsgivaravgift, som för kommunsektorn innebär 2,9 miljarder. Det är en nedsättning av arbetsgivaravgiften för unga som innebär 1,5 miljarder för kommunsektorn. Det handlar om fastighetsavgifter. Det handlar om generella och specialdestinerade bidrag. Vi har bland annat på skolans område genomfört en satsning på läsa-skriva-räkna som omfattar 1 miljard. Vi har från statens sida gått in och hjälpt till med fortbildning av lärare, som är en mångmiljardsatsning. Det är också väldigt mycket annat.
Staten har sett att kommunerna i den situation som var under högkonjunkturen och som är nu under den skarpa lågkonjunkturen inte har haft fulla finansiella muskler och andra muskler för att se till att skolan fungerar bra. Därför har staten gått in och stöttat ytterligare med resurser. Under nästa år kommer det ytterligare 7 miljarder och de kommande åren ytterligare 5 miljarder till kommunsektorn, av just den anledningen att staten ser att kommunerna behöver stöd.
Samtidigt är det viktigt att se att i den situation som Sverige och alla andra länder i världen befinner sig i kan man inte sköta ekonomisk politik på ett sådant sätt att man lovar pengar till allting.
Rossana Dinamarca har lovat pengar till att stötta bilindustrin i sitt hemlän, och det är självklart att hon gör det som oppositionspolitiker från Vänsterpartiet. Men man kan inte sköta statens finanser på det sättet att man så fort det skrivs en insändare i en tidning på hemmaplan lovar nya statliga miljarder, eller att man så fort ett företag har problem lovar nya statliga miljarder.
Hade man genomfört den politik som Rossana Dinamarca står för hade vi haft färre sysselsatta i svensk ekonomi i dag och betydligt sämre statliga finanser. Då hade man inte kunnat göra någonting av det som vi nu gör för att stötta svensk skola.