Fru talman! Äntligen fick man höra ett humorns ord från vice ordföranden. Det tackar vi särskilt för i denna arla morgonstund. Men det var kriser som vi skulle diskutera och inte förmågan att vara humoristisk i olika sammanhang.
Det som vi är väldigt överens om är att de så kallade vanliga kriserna och katastroferna hanteras på ett utmärkt sätt av de myndigheter och den geografiska organisation som vi har i form av kommuner och länsstyrelser.
Men
- här kommer detta
men
in och det som också saknas i betänkandet - när det är kriser av en karaktär som är sektorsöverskridande har Sverige inte detta redskap att på ett effektivt samordna, initiera och leda i en katastrofsituation. Och den här konstiga reservationen, om jag nu får använda Tone Tingsgårds vokabulär, utgår just från denna del, nämligen att man i år efter år och i utredning efter utredning när det gäller den största katastrof som har drabbat Sverige, kan man väl säga, har pekat på den här bristen att inte kunna samordna i inledningsskedet av en stor kris. Detta viftar Tone Tingsgård bort och tycker att det är strunt och ingenting som vi behöver ta till oss.
Då måste jag ställa en fråga. När vi nu har ett betänkande som på något sätt skulle vara avslutningen på det gamla och inledningen på det nya, borde då inte Tone Tingsgård känna en oerhört stor besvikelse över att betänkandet inte svarar upp mot förväntningarna på denna punkt? Man talar om en beredskaps- och analysenhet, men den är ju inte ens operativ i dag, så långt efter en katastrof. Till detta följer också den här supermyndigheten. Om man nu ville få denna myndighet operativ omedelbart, måste man då gå över en sammanslagning av Räddningsverket och KBM? Varför inrättar man inte denna supermyndighet omedelbart?