Fru talman, ärade ledamöter i kammaren, åhörare, protokollsläsare och inte minst försvarsministern! Detta är vår allra sista debatt under mandatperioden och för min egen del också den sista som riksdagsledamot i försvarsutskottet.
Att vi i vår sista debatt diskuterar krishantering känns för min personliga del som pricken över i. Mitt försvarspolitiska engagemang inledde jag när jag gick med i Svenska Freds för ganska exakt 30 år sedan. På mitt första försvarsutskottssammanträde 1998 redogjorde jag i presentationsrundan för min ambition, min vilja, med arbetet som riksdagsledamot. Det var att avveckla invasionsförsvaret, att verka för en fördubbling av Sveriges insatser i internationella fredsfrämjande insatser och att försöka förebygga och skapa ett skydd mot icke-militära hot som blev alltmer sannolika i takt med att de militära hoten blev allt mindre sannolika.
Jag exemplifierade de icke-militära hoten med just samhällets sårbarhet för terrorism, IT-sabotage och miljöförstöring. De som var med då minns kanske att utskottet log överseende. Det var i och för sig inga nya idéer. Det hände i Europa, men i Sveriges riksdag var det något helt annat, och riksdagen avslog också alla förslag om att styra om försvarspolitiken, öka de internationella insatserna och att se de icke-militära hoten som de verkliga hoten under en lång rad år.
Fru talman! Efter den historiska försvarsuppgörelsen mellan regeringen och Miljöpartiet beslutade dock riksdagen i december 2004 att just avveckla Sveriges militära invasionsförsvar. Vi beslutade att fördubbla ambitionsnivån när det gällde Sveriges bidrag i internationella fredsfrämjande FN-insatser. Och nu, som jag sade, diskuterar vi och kommer att besluta om, som pricken över i, en civil krishanteringsberedskap.
Vårt förslag från utskottet innehåller bestämmelser som syftar till att kommuner och landsting ska minska sårbarheten i sin verksamhet. Kommuner och landsting får en skyldighet att ta fram risk- och sårbarhetsanalyser. De får också ett ansvar att se till att förtroendevalda och anställda får den utbildning och den övning som behövs vid extraordinära händelser. Vi skriver tydligt att planeringen inte, som tidigare, bör ta sikte på militära hot. I stället betonar vi vikten av förebyggande verksamhet.
Och det är ingen liten uppgift. Någon har tidigare här i debatten nämnt stormen Gudrun, som är ett exempel på de civila kriser som samhället kan utsättas för och också ett exempel på de klimatstörningar som blir allt vanligare till följd av växthuseffekten. Stormen Gudrun kostade samhället inte bara dödsoffer utan också oerhörda ekonomiska summor. Ändå - det är viktigt att understryka - är detta bara början och en liten, nästan marginell företeelse när det gäller just hotet mot samhället från klimatstörningarna.
På en regeringskonferens i Kanada för ett antal år sedan jämförde man konsekvenserna av växthuseffekten med konsekvenserna av kärnvapenkrig. Man räknar med att växthuseffekten kommer att producera långt fler flyktingar än vad som produceras av krig. Vi har i dag mellan 30 och 40 miljoner flyktingar, varav 98 % direkt eller indirekt flytt från krig. Med en fortsatt växthuseffekt talar man om flyktingströmmar på uppemot 200 miljoner människor. Det innebär att växthuseffekten kan komma att destabilisera världens demokratier och världens ekonomier långt mer än vad krig har gjort. Det innebär också att växthuseffektens konsekvenser kommer att kosta samhället oerhörda ekonomiska resurser som kommer att vara fullt jämförbara med militärutgifterna. Och detta är bara ett av de olika icke-militära hot som vi har att hantera, försöka förebygga och skapa en beredskap från samhället att möta.
Allt som behöver göras står naturligtvis inte i regeringens förslag till ny lag. Men vi i utskottet och Miljöpartiet bedömer i alla fall att den nya lagen är, som vi skriver, ett steg i rätt riktning.
Fru talman! Mycket har ordats om krisledning. Vi i majoriteten anser att det är regeringen som måste besluta om Regeringskansliets inre organisation. Jag har dock ett bra tips till försvarsministern att ta med till regeringen när det gäller just detta organiserande.
Vi har ju haft två stora nationella katastrofer som drabbat Sverige i modern tid: flodvågskatastrofen 2004, som kostade drygt ett halvt tusen svenska medborgare livet, och Estoniakatastrofen 1994, som också kostade drygt ett halvt tusen svenska medborgare livet. Båda dessa nationella katastrofer uppvisade likheter i samhällets bristande förmåga att hantera krisen långsiktigt. Dock finns det en stor skillnad i den omedelbara, inledande krishanteringsförmågan.
Som vi alla känner till och har hört till näst intill leda kom efter flodvågskatastrofen ministrar släntrande först efter någon dag, om de kom över huvud taget. Det var teaterbesök, semesterresor och annat som kom emellan. Detta står i väldigt stark kontrast till Estoniakatastrofen, där statsminister Bildt agerade omedelbart. Han fick information om Estoniakatastrofen redan kl. 01.00 på natten. Det är snabbt med tanke på att fartyget sjönk kl. 00.50, bara tio minuter tidigare. Det är också snabbt med tanke på att det första civila fartyg som kom till katastrofområdet och kunde bekräfta och verifiera att Estonia sjunkit inte anlände förrän kl. 02.10. Men statsminister Bildt hade kunskap om detta redan kl. 01.00 på natten och började arbeta omedelbart och oförtrutet under hela natten. Han reste samma dag som katastrofen till Finland med sin kommendör Svensson, höll en presskonferens och hade till och med en förklaring till olyckans orsak - som sedan kom att styra utredningen, vilket är en helt annan sak och en annan debatt. Men det är onekligen en stark skillnad på reaktionen och engagemanget.
Mitt tips till försvarsministern att ta med till regeringen är att kartlägga de exakta informationsvägarna under det här första dygnet efter Estoniakatastrofen och sedan kopiera dessa. Då har vi - kanske - en beredskap som heter duga.
Fru talman! Detta betänkande lägger ett ramverk för kommande riksdag att fylla med ett mer konkret innehåll. Det blir också nästa riksdag som får i uppgift att minska militärutgifterna i större utsträckning än vad vi har lyckats med under den här mandatperioden. Det försvar vi tidigare hade utbildade 45 000-50 000 värnpliktiga och hade förmåga att mobilisera 700 000 man. I dag har vi en försvarsmakt som utbildar 8 000 värnpliktiga och som ska kunna skicka ut 2 000 i internationell tjänst och ha 30 000 under beväpning på hemmaplan. Och fortfarande är militärutgifterna nästan lika höga! Jag tror att samtliga ledamöter i kammaren förstår att det är orimligt att dessa två helt olika storlekar på försvarsmakt ska behöva kosta ungefär lika mycket.
En förklaring till att vi inte har lyckats bättre under denna mandatperiod har varit att mycket ligger uppbundet i långsiktiga materielbeställningar, i anställd personal och i olika hyresavtal. Men vi har i alla fall under denna mandatperiod lagt grunden, med vårt gemensamma beslut att avveckla invasionsförsvaret, för att frigöra stora ekonomiska resurser under nästa mandatperiod.
Fru talman! Jag vill slutligen passa på att tacka mina utskottskolleger för ett stimulerande arbete tillsammans under de här åtta åren, och för oss de senaste fyra åren. Utan att glömma någon kommer jag aldrig att glömma Erlings helikoptrar uppe i Boden, till exempel. Jag kommer aldrig att glömma resolution 1325 på grund av Berits oförtrutna arbete. Jag kommer heller inte att glömma Berndts och Olas sociala ansvarstagande i utskottet. Jag vill också berätta att jag har uppskattat Allans stringenta problematiserande i de debatter vi har haft, där vi inte alltför sällan har hamnat på liknande ståndpunkter.
Jag vill också passa på att rikta ett stort tack till kanslipersonalen, under ledning av Ingemar Wahlberg, som verkligen har stöttat oss ledamöter under alla dessa år på ett mycket förtjänstfullt sätt. Stort tack för åtta otroligt stimulerande, roliga och lärorika år i Sveriges riksdag!
Jag yrkar bifall till förslaget i försvarsutskottets betänkande nr 9. Med dessa ord, fru talman, vill jag flytta pricken över i till att bli pricken under utropstecknet!