Fru talman! Det jag sade i mitt anförande var just att det fanns en enhet. Den var bristfällig, enligt Leni Björklund. Den var förvisso i viss del användbar, men regeringen Persson avskaffade den likaväl. Man avskaffade trots allt då det lilla som fanns. Det vi alla i den här kammaren diskuterar i dag är att ingenting har kommit där i stället. Dessutom går allt väldigt långsamt.
Det är den delen som är kärnan i diskussionen. Det är ingen mening att ta upp allt det vi är överens om, men på den här punkten är vi ju inte överens. Vi saknar en krisledningsfunktion i Regeringskansliet. Det talas om en analysenhet, men det är ju ingen krisledningsfunktion. I en krisledningsfunktion är det ju så, försvarsministern, att det i det inledande skedet kan krävas ett ledarskap som är okonventionellt och som innebär att man måste ta en operativ insats redan från scratch. Då kan man inte överlämna det så småningom till någon krisledande myndighet, utan det är omedelbar action som gäller, ungefär i linje med det Lars Ångström pekade på. Nu var det statsministern som i det fallet var den operativt engagerade i inledningsskedet.
Det är ju den kärnan vi vill ha reda på. Är det bara en samtalspartner med den krisledande myndigheten som den här analysfunktionen är, eller ska den också kunna ta ansvaret under de första minuterna, timmarna eller kanske dagarna i en väldigt allvarlig kris av sektorsövergripande karaktär? Det är en väsentlig fråga, och den vill jag ha svar på.