Fru talman! Krishantering har blivit ett välkänt och hemtamt begrepp för många svenska medborgare. De händelser som har föranlett denna insikt och gjort detta begrepp så tillvant för oss alla är de katastrofer som vi upplevt genom Estonia, genom stormen Gudrun och genom tsunamin.
Ola Sundell var inne på dels de utredningar som har gjorts i syfte att blottlägga de brister som funnits när det gäller nationell krisberedskap, dels de förslag som har kommit fram för att stärka vår förmåga att möta kriser på nationell nivå.
Innan jag gick in i kammaren i dag tänkte jag att jag delvis skulle åskådliggöra detta genom att peka på några av de utredningar som genom åren har berört just de här områdena. Jag vill understryka att detta inte på något sätt är någon fullständig redovisning av utredningarna utan ett urval, dessutom ett urval som begränsas av min förmåga att bära tung litteratur.
Lära av Estonia
kom ur tryck 1999, berör de brister som vi har på nationell nivå och tangerar olika förslag för att förstärka vår krisberedskap. Den 11 september 2001 inträffade en stor katastrof i ett annat land. Det föranledde tillsättandet av en elfteseptemberutredning som trots att den initialt i sina direktiv inte hade att se över frågan om en krishanteringsfunktion i Regeringskansliet ändå spontat tog upp det. Vi har från tidigare på 90-talet
Ett säkrare samhälle
av Hot- och riskutredningen som berör de här frågorna. Vi har
Säkerhet i en ny tid
som kom 2001, och vi har dessutom Åke Petterssons välkända utredning om sårbarhet och säkerhet som föreslog en krishanteringsfunktion i regeringen.
Regeringen ville dock inte införa en sådan funktion. Man menade att det fanns konstitutionella hinder för detta. I stället gick man till riksdagen våren 2002 och utfäste en rad löften om vad man skulle göra i stället. De löftena finns nedtecknade i regeringens proposition 2001/02:158.
Det handlade om att vi skulle bli bättre på att öva. Vi skulle framför allt koncentrera denna övningsverksamhet på de samordningsproblem som finns inom varje regeringskansli. Man lovade att förbättra våra möjligheter att analysera krissituationerna när de uppstod och också bli bättre på att föra ut information i samhället och ta emot information i samband med olika krissituationer.
De som har följt vårens granskningar i konstitutionsutskottet och också tagit del av expertrapporter och förslag från Tsunamikommissionen vet hur det gick. Det blev inte några samordningsövningar i Regeringskansliet förrän efter tsunamin. Det har fortfarande den dag som i dag är inte inrättats någon enhet för att förbättra vår förmåga till analys och information i Regeringskansliet. Den är möjligen inrättad, men den är, som Ola Sundell tidigare påpekade, inte operativ och kommer inte att bli det förrän tidigast den 1 januari 2007.
Alla de här förslagen ledde ingenvart när det gäller frågan om krishanteringsfunktion i Regeringskansliet. Däremot lades ett nytt förslag fram av Försvarsberedningen den 9 januari i år. Det förslaget handlar strängt taget om två delar. Dels bekräftar man behovet av en analys- och beredskapsenhet, dels menar man att Sverige bör organisera och inrätta en krisledande myndighet.
De förslagen har nu blivit till en proposition som ligger på riksdagens bord och som ska avgöras efter den här debatten. Vad man kan konstatera, fru talman, är att det har varit väldigt mycket snack och lite verkstad så här långt. Ännu känner jag mig inte övertygad av kraften i regeringens förslag. Analys- och beredskapsenheten är inte operativ, och frågan om den krisledande myndighet som nu föreslås ska utredas på nytt. Tidigast i höst ska vi få närmare detaljer om vad den här myndigheten innebär, hur den ska se ut och vilka funktioner den ska ha.
Jag vill avsluta med några mementon från Allians för Sverige när det gäller hur den här krisledande myndigheten bör utformas.
Vi har i vår motion påpekat att det är en brist när man säger att utredningen begränsas av grundlagen. Den får inte föra fram några förslag som innebär att man kommer i konflikt med regeringsformen. Varför är detta problematiskt? Vi tror att detta är problematiskt därför att i grundlagen finns inskriven en mycket tydlig regel om alla myndigheters självständighet, både i förhållande till regeringen och i förhållande till andra myndigheter. Ska man då skapa en myndighet som ska prioritera resurser och samordna resurser nationellt och tvärsektoriellt kommer naturligtvis en sådan ambition snabbt i konflikt med grundlagen.
I propositionen föreslås också att relevanta delar av Statens räddningsverk och Krisberedskapsmyndigheten ska föras samman. Av någon anledning sägs det inte rakt ut i propositionen att det är detta som ska bli den krisledande myndigheten, men det har försvarsministern på efterföljande presskonferenser när propositionen har presenterats klargjort och bekräftat. Det är detta som ska bli den krisledande myndigheten. Men det faktum att det inte nämns i propositionen stökar till det lite för den som läser och försöker förstå.
Det viktiga vid en sammanslagning av Räddningsverket och KBM är att man är restriktiv, tror jag. Den nya krisledande myndighet som skapas ska inte i onödan tvingas ha verksamheter som är irrelevanta för dess viktiga uppgift. Detta är någonting som vi understryker i våra reservationer från alliansens sida. Vi är också bekymrade över att den modell som man väljer för att aktivera den krisledande myndigheten vilar på och förutsätter ett beslut i varje enskilt fall från regeringen. Det är möjligt att den lösningen är den enda konstitutionellt acceptabla, men vi tror att det är viktigt att den som utreder myndigheten också utreder på vilka sätt vi kan garantera att myndigheten kommer i arbete och får ett mandat när krisen väl är framme.
Skälen till oro på den här punkten är flera. Det viktigaste skälet är att Sverige i krislägen inte har visat sig snabbt kunna fatta de rätta besluten alla gånger. Ett exempel på detta är vår hantering av tsunamikatastrofen, som trots ett mycket utdraget krishanteringsskede inte under 14 dagar föranledde några formella regeringsbeslut.
Fru talman! Jag instämmer naturligtvis i de yrkanden som har framförts av mina kolleger inom alliansen men har inte själv för avsikt att yrka på något.