Fru talman! Detta betänkande samlar flera delar inom säkerhet och krishantering som i sina funktioner och inriktningar så att säga jackar i varandra. Målet är en samlad syn på och hantering av säkerhetsfrågorna i ett civilt och brett perspektiv. Lagförslagen sätter fokus på det fredliga samhällets behov och sätter det som behöver planeras för krigets behov till ett minimum.
Pengarna inom det civila försvaret som tidigare inriktats och prioriterats inför mobilisering och krig vänder nu så att säga helt om. Då fick det fredstida samhället nytta av det som gjordes inför mobilisering och krig. Det spillde över. Nu är det en helt annan inriktning, det vill säga att vi stärker samhällets robusthet och funktioner. Och det är naturligtvis bra också för krigets behov, alltså det värsta scenariot.
Grunden till denna utveckling har skapats i debatterna och de rapporter som har kommit från Försvarsberedningen. Detta har Tone så eminent tagit upp, så jag går därför inte in på dessa detaljer. Även Else-Marie tog upp det arbete som har skett där. Och vi vet att vi under flera år har arbetat för denna utveckling.
Även om jag känner att detta är en stor fråga, att detta är ett mycket viktigt betänkande och att detta är en mycket viktig proposition har det naturligtvis varit en ständig utveckling för att stärka samhällets funktion och skapa en bra krishantering. Men nu tas det helhetsgrepp som behövs och som ger en strategi för samhällets säkerhet. Och det är de olika nivåerna i samhällskroppen som får ett vidgat ansvar att analysera och åtgärda risker och förbereda sig på att ta hand om det som händer när det händer.
Medvetenhet och kunskap om hot och risker ger bättre möjligheter att förebygga dem men naturligtvis också att hantera det som sker, när det, trots att man förebyggt, inte räckt. Att det kommer att inträffa händelser som kan betraktas som kriser kan vi vara säkra på, men ingen vet var, när och hur de kommer att ske.
Det har inte varit särskilt mycket uppmärksamhet kring dessa frågor, på samma sätt som man till exempel diskuterat Försvarsmaktens förändring, utom på en punkt, som jag kommer tillbaka till. Jag är övertygad om att förslagen i propositionen och i betänkandet kommer att ha stor betydelse för framtiden. En bra krishantering blir dock aldrig färdig. Man kan inte säga: Nu har vi beslutat detta, och nu är det klart. Det är inte så. Det fordras att man har rätt fokus, att man ifrågasätter och förbättrar, men med den grund som vi nu sätter har vi i alla fall fått en rejäl bas att utveckla vidare från.
Fru talman! Man kan med följande beskriva det framtida krishanteringssystemet. Det finns en helhetssyn. Man går från ett stuprörstänkande till en hängränna i samarbetet mellan myndigheterna. Man inriktar sig på utbildning och övning; det gäller både medarbetare och förtroendevalda. Det ger kunskap och insikt för att ytterligare förbättra förmågan. De riskanalyser som genomförs gör det möjligt att effektivt förebygga problem och brister så att dessa inte utvecklas till kriser.
Genom att vi får en gemensam lägesbild och ett samarbete mellan olika instanser och myndigheter samt genom att inkludera medborgarna och näringslivet till att bli medvetna om risker kan alla hjälpa till både i det förebyggande arbetet och vid kriser. Sist, men inte minst, är det viktigt med korrekt och snabb information.
Betänkandet tar inte upp alla förslag och texter i propositionen. Jag vill därför lyfta fram en fråga som är viktig när utbildningarna genomförs. Vi måste ha ett genusperspektiv och integrera det i all utbildning just för att belysa att kvinnor och män kan drabbas olika vid kriser. Det får inte glömmas bort nu när förslagen i propositionen och betänkandet ska genomföras i verkligheten. Det ligger ett stort ansvar på Krisberedskapsmyndigheten att ta med detta när de genomför och följer upp utbildningsinsatser. Den analysen är lika viktig som när vi i internationella insatser, både de civila och de militära, arbetar med resolution 1325. Detta är en fråga som inte får glömmas bort.
Kommunerna ska göra risk- och sårbarhetsanalyser samt ha det geografiska ansvaret på lokal nivå och rapportera till länsstyrelsen. Man kan säga att dessa förslag kompletterar den räddningstjänstlagstiftning som vi antog för två år sedan. Där ska man ju också upprätta handlingsprogram och ha ett förebyggande arbete vad gäller olyckor. Det är väldigt viktigt, och jag känner att de hakar in i varandra på ett bra sätt.
Länsstyrelserna ska bli en länk mellan staten och kommunerna. De får ett utökat ansvar, bland annat som samordnare. De ska också ha regionala råd som samlar alla de intressenter, myndigheter och organisationer som finns i regionen för att kunna förbereda och vara till hjälp vid planeringen av krisberedskapen.
Det som fått uppmärksamhet är krishanteringen på regeringsnivå, och ingen förnekar behovet av en bra och genomtänkt krishanteringsförmåga på central nivå. Det har vi sagt många gånger i utskottet, och även regeringen säger att det naturligtvis är viktigt. Det ligger ett ansvar på varje departement, liksom givetvis på varje myndighet och annan organisation.
Det har inrättats en beredskaps- och analysenhet i Regeringskansliet. Den håller på att byggas upp. I utskottsbetänkandet finns redovisat vad som har genomförts och vad som planeras framgent. Man har informerat om det ansvar som åvilar alla. Man har genomfört krisseminarier, gjort scenarier, analyserat brister och visat på de förbättringar som måste till. Man ska också ha övningar. Det är dock viktigt att komma ihåg att man även tidigare haft sådana. Nu ska man fokusera ännu mer på dem.
Vid en kris behövs alla goda krafter. Därför är det viktigt att i god tid veta var dessa goda krafter med kunskap och kompetens finns och hur de ska kunna tas till vara. Jag känner att utvecklingen av de frivilliga resursgrupperna är en mycket viktig uppgift både för kommunerna och för de organisationer som inkluderas i det arbetet. Där inkluderas ju även andra än de traditionella försvarsorganisationerna.
Det finns kompetenta personer ute i samhället, personer vilkas kunskap man måste kunna använda vid en kris. Då är det viktigt att kommunerna för samtal med sina invånare just för att kunna ta till vara de resurserna, se hur de kan organiseras för att kunna användas vid en verklig kris. Tyvärr har ännu så länge endast 100 kommuner inrättat frivilliga resursgrupper, men jag är övertygad om att det efter det här beslutet, och när vi mer praktiskt börjar arbeta med det, blir en snabb utveckling.
Vänsterpartiet har ett särskilt yttrande, men det handlar egentligen inte om krishanteringen utan gäller de frågor som rör den säkerhetspolitiska doktrinen. I det särskilda lilla yttrandet tas frågan om Nato upp.
Fru talman!
Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle
är ett betänkande som kommer att få stor betydelse. Jag vill säga att det är ett av de viktigaste som riksdagen debatterat i år. Att sätta fokus på det förebyggande arbetet och ha en effektiv och inkluderande krishantering när något allvarligt händer är viktigt. Det handlar om förtroendet för samhället och dess institutioner. Det handlar om att kunna läka efter en kris - både den enskilde individen, kollektivet och samhället i stort. I grunden handlar det om demokrati. Därför är det förebyggande arbetet och utvecklingen av en genomtänkt, sammanhållen och väl övad krishantering med en helhetssyn så grundläggande. Och därför är också detta betänkande och de beslut som ska fattas så väsentliga för framtiden.
Vänsterpartiet har varit med och tagit fram propositionen och står givetvis bakom betänkandets förslag. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag i betänkandet FöU9.
Detta är min sista debatt. Jag vill rikta ett tack till mina kolleger i försvarsutskottet. Vi har haft ett sjyst debattklimat, och det har varit spännande att arbeta med er i dessa frågor.
Jag vill också rikta ett tack till vårt eminenta kansli. Vi har vid vårt kansli oerhört duktiga personer som man verkligen kan luta sig mot och få både trygghet och hjälp av. Jag vill alltså understryka det som tidigare framförts.
Slutligen vill jag även tacka Leni Björklund. Det är roligt att du är här och lyssnar. Du är nästan alltid med på våra debatter, och jag vill verkligen tacka dig för ditt engagemang för riksdagens arbete.
(Applåder)