Fru talman! Jag tycker att det i dag kan finnas skäl att lite kort gå tillbaka i historien, inte av sentimentala skäl för att det här är den sista debatten under mandatperioden, utan för att det kan vara av värde att peka på den spännande utveckling som vi har varit med om. Det går kanske inte att peka på någon exakt startpunkt, men jag menar att en avgörande punkt var när den försvarsberedning som arbetade under andra hälften av 90-talet i enighet kunde slå fast att en militär invasion inte var det främsta hotet mot vårt land under överskådlig tid. Det var ett betydelsefullt konstaterande.
Samtidigt är det i efterhand intressant att se att det tog oss åtta nio år efter kalla krigets slut att komma dithän. Det är värt att minnas när vi ibland har synpunkter på utvecklingen i länder i vår närhet.
Det var en viktig utgångspunkt för försvarsbeslutet år 2000 då den stora omställningen av Försvarsmakten inleddes på allvar men också för den följande Sårbarhetsutredningen med Åke Pettersson som utredare. Den ledde till inrättandet av Krisberedskapsmyndigheten år 2002. Försvarsbeslutet 2004 var en fortsättning på den omorganisation som påbörjades år 2000. Det betänkande som vi behandlar i dag är också ett viktigt och nödvändigt led i det ny- och omtänkande som dagens hot och risker kräver.
Därför känns det tillfredsställande och logiskt att yrka bifall till förslaget i betänkande FöU9,
Samverkan i kris
, som omfattar en strategi för samhällets säkerhet. Det ger det nödvändiga ramverket för samhällets samlade arbete med att stärka säkerheten inför de hot som vi ser som de främsta i dag.
Betänkandet behandlar även motioner från allmänna motionstiden under hela mandatperioden, Riksrevisionens framställning angående kommunal beredskap för oljekatastrofer med följdmotion samt en grönbok om ett europeiskt program för skydd av kritisk infrastruktur.
Liksom i de tidigare nämnda besluten år 2000, 2001, 2002 och 2004 är riksdagens samtliga partier väldigt överens i viktiga principiella frågor om inriktning och verklighetsbeskrivning även när det gäller detta betänkande. Jag är övertygad om att den politiska nivån faktiskt har varit mycket pådrivande i den utveckling som vi har varit med om och att enigheten om grunderna haft en ovärderlig betydelse i den pådrivande rollen. Jag är också övertygad om att det arbetssätt som regeringen valt, med en försvarsberedning där riksdagens alla partier finns med för att bereda frågorna, har spelat en stor roll för detta resultat.
I januari i år kunde beredningen lämna över sitt betänkande till försvarsministern. Det var inte tjockt men innehållsrikt. Jag har svårt att tro annat än att samtliga ledamöter i Försvarsberedningen måste känna sig nöjda med hur regeringen har tagit hand om innehållet i betänkandet. Det innehåller två avvikande meningar i frågor som, om undertecknarna ursäktar, inte riktigt förmår störa helheten. Ingen av dem har heller följts upp i reservationer i det utskottsbetänkande som vi nu debatterar.
I propositionen för regeringen, precis som beredningen, ett resonemang om hur man bäst löser de särskilda problem som uppstår när tvärsektoriella händelser inträffar, det vill säga de tillfällen där ansvarsprincipen, som är en av grundpelarna i svensk krishantering, inte räcker och kanske till och med motverkar en effektiv krisledning. Beredningen ägnade mycket tid, resonemang och studier åt den frågan. Det är självklart egentligen eftersom det var den principiellt svåraste.
Efter att ha kommit fram till vad som krävs eller vilka funktioner som behövs, och på vilka nivåer, för en bra krishantering blev vi omsider ense om att det operativa krishanteringsarbetet borde ligga på en myndighet. Då uppstod frågan om det skulle vara olika myndigheter varje gång beroende på krisens art eller om det skulle vara en i förväg utpekad, det vill säga samma myndighet varje gång. Till slut var det respekten för det professionella kunnandet i krishantering som gjorde att vi fastnade för att föreslå en myndighet utpekad i förväg, alltså samma vid varje kris. Det är också vad regeringen föreslår, nämligen ett system med en i förväg utpekad myndighet som, när behov uppstår och efter beslut av regeringen, har mandat att leda och samordna andra myndigheter. Mandatet ska vara tidsbegränsat.
Vilken denna myndighet ska vara har Försvarsberedningen inte haft synpunkter på. Regeringen avser att snabbt utreda det. Här är det på sin plats att påpeka att regeringens och beredningens förslag att lägga samman relevanta delar av Krisberedskapsmyndigheten och Statens räddningsverk inte kopplas till resonemanget om en krisledande myndighet vare sig i propositionen eller i Försvarsberedningens betänkande. Det har en annan grund, nämligen att förutsättningarna för krisberedskapen har ändrats så att man behöver göra en översyn av gränsdragningen. Det finns naturligtvis inte heller någonting i propositionen eller betänkandet som säger att den sammanslagna myndigheten inte skulle kunna vara krisledande.
Regeringen har heller inga invändningar mot beredningens syn på krishantering som en process som ständigt måste omprövas, övas och utvärderas. Likaså menar regeringen, i linje med beredningens tankar, att det är viktigt att ta vara på frivilligkrafter i krishanteringsarbetet. Man vill undersöka möjligheten att vidga kretsen av organisationer, utöver försvarets frivilligorganisationer, så att andra ideella och demokratiskt uppbyggda organisationer kan komma i fråga för ekonomiskt stöd. Utbildning av frivilliga bör prövas. Man välkomnar naturligtvis etablerandet av frivilliga resursgrupper i många kommuner.
När propositionen behandlades i utskottet var uppslutningen kring de här förslagen total. Utskottet välkomnar att en beredskaps- och analysenhet inrättats i Regeringskansliet, att övningsverksamheten sedan 2003 bedrivs systematiskt och med särskild glädje att regeringen vill utvidga användarkretsen i kommunikationssystemet Rakel. Utskottet har inga invändningar mot de lagförslag som regeringen presenterar.
Fru talman! Mot den bakgrund som jag just har givit känns det förstås både otillfredsställande och ologiskt att FöU9 innehåller en rad reservationer som jag härmed yrkar avslag på. Jag ska kommentera några av dem.
Jag vill börja med att återigen anknyta till vårt speciella arbetssätt. Att vara ledamot i Försvarsberedningen innebär förvisso mycket arbete. Men ledamöterna har också ett stort ansvar att förankra det gemensamma arbetet i de egna partigrupperna, inte minst i de fall när ledamöterna i beredningen inte är desamma som i utskottet. När man läser reservationerna till detta betänkande undrar man om den förankringen verkligen har skett på alla håll.
När man lyssnar till debatten i dag förstår man att den här kunskapsöverföringen är svårast när den ska gå från Ola Sundell till Ola Sundell. Särskilt gäller det reservation nr 1. Det är visserligen inte helt lätt att förstå vad som avses i alla stycken, men en tolkning skulle kunna vara att man trots allt anser att riksdagen ska ha synpunkter på hur regeringen organiserar sitt arbete. Det står i strid med vad samma partier givit uttryck för i Försvarsberedningens arbete. Det är oklokt ur den synpunkten att man ska kunna utkräva ansvar. Det är dessutom helt motsägelsefullt i förhållande till reservation nr 5 där man visserligen felaktigt, men ändå, förebrår regeringen för att låsa de slutliga organisatoriska lösningarna innan den nya funktionen kartlagts. Trots all denna kritik mot reservation nr 1 måste man säga att reservationen är ett fall framåt jämfört med motionen som den bygger på, för den var totalt obegriplig.
Reservationerna 2, 3, 4 och 6 verkar ha tillkommit mer för att tillfredsställa ett behov av att skriva än för att tillföra något nytt.
Reservation 5 har jag redan berört. Den bygger på en missuppfattning, dels av propositionens förslag, dels av vad betänkandet behandlar, nämligen proposition, motioner, grönbok och framställning och ingenting annat.
Reservationerna 7 och 8 är det lättare att känna sympati för. Men utskottets överväldigande majoritet är till freds med att Riksrevisionens förslag bereds i Regeringskansliet. Så långt om detta.
Det är försvarsutskottets sista debatt för mandatperioden, och det hör till med några tack. Jag vill tacka utskottskamraterna för många och ibland hårda debatter i kammaren och för trivsel och omtanke i utskottet. Jag vill särskilt tacka Erling, Berit, Lars, Britt-Marie och Ola, som inte är här, som av egen kraft har bestämt sig för att vi inte ska träffas mer i sådana här givande sammanhang. Och sist men inte minst vill jag tacka kansliet. Vare sig det gällt reseplanering, omdisponering av arbetsschema, tolkning av alla våra intentioner, illa skrivna eller knappt uttalade, så har ni bestått proven. Och då har jag ändå inte sagt någonting om reservationer.