Fru talman! Det var många vänliga ord i ordförandens inledning. Det är trevligt att ha ministern här. Jag instämmer i detta. I övrigt vill jag börja med att yrka bifall till reservation nr 1, Den nationella krishanteringsförmågan.
Vilka är nu de viktigaste frågorna för svensk och Sveriges säkerhet framöver? Det grundläggande är alltid, enligt min mening, att aldrig slå sig till ro och tro att kriser, krig och terroraktioner, katastrofer hör historien till. Det är grundläggande att ständigt vara beredd på att det oväntade kan inträffa och att ständigt ha en förmåga att hantera kriser och krig. Sverige måste ständigt bära på en beredskap för åtgärder vare sig det gäller att bekämpa en terroraktion, hantera en naturkatastrof eller slå ned ett hot riktat mot vår suveränitet.
Vem kunde förutse stormen Gudrun? Vem kunde ana en katastrof av det slag som briserade annandagen 2004 och som kom att leda till ett oerhört lidande, psykiskt och fysiskt, dödsfall och materiell förstörelse? Vad vi säkert vet inför framtiden är att nya hot och katastrofer kommer att inträffa. Lika säkert som det har vi i dag ingen aning om var och i vilken omfattning den kommande krisen uppstår eller slår till.
Vad händer härnäst och var? Är det en terroristattack mot en strategisk funktion i samhället, eller är det en ny naturkatastrof? Det är omöjligt att veta. Det vi kan göra är att rusta oss för det oväntade, att skaffa oss den försäkring som innebär en garant för medborgarnas säkerhet och trygghet.
Den regering och regeringschef som fått förtroendet att leda landet har också det yttersta ansvaret för att den yttre och den inre säkerheten för medborgarna har ett innehåll. Det är just de här verktygen för krishantering, hur de ska se ut och hur de ska organiseras, som den här debatten handlar om. Vad har vi lärt av historien som vi kan ha nytta av inför framtiden? Har erfarenheterna från stormen Gudrun och tsunamikatastrofen just pekat på de brister vi har i den svenska modellen för krishantering, något som vi kan lära oss av inför framtiden? Har vi lärt av misstagen?
Vidare bör det också sägas i de här sammanhangen att krigsorganisationen, insatsorganisationen, är helt lämnad utanför i det här betänkandet. Vi kan säga att allt handlar just i dag om den civila krishanteringen.
Den svenska säkerhetspolitiska debatten präglas just nu i stor utsträckning av det här vidgade säkerhetsbegreppet, som inte är styrt från något håll. Det handlar om snöoväder, översvämningar, sjukdomar, alltså slumpens skördar. I den här kantringen av debatten ligger alltid en uppenbar risk att pendeln slår för långt och att man negligerar behovet av en militär dimension i säkerhetspolitiken. Det förtjänar alltid att påpekas, när man diskuterar säkerhet, att det aldrig föreligger något nollsummespel mellan det civila försvaret och militär säkerhet. Sverige måste vara väl rustat vare sig det är en naturkatastrof eller en terroristaktion riktad mot vårt land. Händelserna i Thailand visar ganska väl vad som kan hända om vi inte har beredskap för det oväntade.
Fru talman! Den civila krishanteringen i vårt land fungerar i huvudsak bra. Därom är nog de flesta överens. Men i en väldigt central del saknas det fortfarande en viktig pusselbit, nämligen en central funktion i Regeringskansliet.
Större kriser hamnar alltid i knät på den politiska ledningen. Det förutsätter att den politiska ledningen har full möjlighet att agera för att kunna prioritera resurser, initiera åtgärder hos berörda myndigheter. Till det här kommer också information till medier och befolkning. För att kunna göra detta krävs den här politiska auktoriteten. Just detta faktum talar för att krisledningsfunktionen ligger nära den politiska makten. Vidare är myndighetsnivån, om det krävs samarbete med andra länder, inte den rätta för den här typen av överläggning.
Förvisso talas det om en beredskaps- och analysenhet och om att den har inrättats i Regeringskansliet, men vad vi känner till så här långt är den inte i drift. I det här skedet är den bara verksam till namnet, på papperet, skulle jag säga. Så längre än till beteckningen för den centrala funktionen har inte regeringen förmått eller velat gå. Där slutar regeringens förmåga.
Tyngdpunkten i kritiken mot hur tsunamikatastrofen hanterades riktades i huvudsak mot avsaknaden av den här centrala krisfunktionen i Regeringskansliet. Regeringen hade inte förmåga att leda och samordna vid en större kris. Det var inte personliga brister i den delen, utan det var avsaknaden av den här organisationen.
Jag skulle vilja fråga ministern, när hon nu sitter här: Känner försvarsministern till det här begreppet, krisledningsfunktion i Regeringskansliet? Annars får jag väl nedteckna det på en minneslapp och överlämna den till chefen för försvar och beredskap.
Till saken hör också att det fanns en sådan funktion tidigare i Regeringskansliet, men den nedmonterades av nuvarande statsministern 1997. Mot bakgrund av det kaos som rådde i kansliet timmarna och dagarna efter katastrofen i Thailand och de konsekvenser som det har fått för regeringen Perssons trovärdighet när det gäller att leda landet under besvärliga förhållanden är jag övertygad om att han ganska bittert ångrar nedmonteringen av den funktionen.
Dessutom har utredning efter utredning pekat på behovet av en funktion som understöder regeringen i samband med en stor kris. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen sade just det här i maj 2001. Lednings- och beredskapsutredningen sade i februari 1999 ungefär samma sak. Försvarsberedningen sade också det här i januari i år. Till sist pekade Hirschfeldts katastrofkommission ut just den här delen som den mest avgörande anledningen till att Sverige inte har och kan ha en fungerande krisledningsfunktion.
Resultatet måste i det här skedet betecknas som magert, när jag tittar i betänkandet. Utredning efter utredning och också utvärderingen från Hirschfeldtkommissionen omkring tsunamin pekar på det här. Det går alltså inte, enligt min mening, att leda landet på ett bra sätt i en stor kris utan att man har det här redskapet, krisledningsfunktionen. I betänkandet ges inte heller någon tydlig vägledning om vad majoriteten egentligen syftar till med sina förslag till förbättrad organisation för ledning i samband med större kriser.
Vid nästa större kris kan det också vara så att statsministern är bakfull och inte kan nås för en kommentar, att vi har en försvarsminister som har influensa och inte får störas och andra ministrar som inte är tillgängliga av olika orsaker för ett besked. Då kommer Sverige att hamna precis i samma situation som vid annandagen för ett och ett halvt år sedan. Krishantering hamnar på efterkälken i förhållande till vad som skulle ha varit möjligt med en bättre organisation just i Regeringskansliet. Vi kommer att få se hålögda statssekreterare löpa gatlopp i medier för att deras utsagor om vad som gällde svänger från gång till annan. KU kommer att överbelastas med ärenden omkring vad som kommer att hända.
Sverige behöver en fungerande krisledningskapacitet i hela kedjan från regeringen ut till myndigheter och kommuner. Det får inte handla om prestige.
Enligt betänkandet sätts nu hoppet till en krisledande myndighet, förmodligen en organisation som regeringen hoppas kunna ta ledartröjan och ansvaret för vid nästa större kris - en supermyndighet som ska bestämma över andra myndigheter. Förslaget från regeringen är att Räddningsverket och KBM ska fusioneras på något sätt. Ingen vet hur. Det vi vet är att den här skapelsen, Räddningsverket och KBM, i bästa fall någon gång under 2008 kan vara i funktion.
Fru talman! Vi har en situation i dag med en beredskaps- och analysenhet som inte är i funktion och som dessutom saknar just krisledningsfunktionen, nämligen att kunna vara operativ i ett inledningsskede av en kris som är av sektorsöverskridande karaktär, vidare en supermyndighet som det kanske kommer att dröja två år innan den är i drift.
Dessutom vet vi alla att när alla verktyg och organisationer är på plats måste de övas på längden och på tvären. Men hur ska man kunna öva när de här verktygen inte är på plats? Ansvaret för samordning och ledning är ett regeringsansvar, ingen myndighetsuppgift. Vi har provat den här varianten tidigare med KBM, som i de skeden när storkriser varit ett faktum inte befunnit sig på banan över huvud taget.
Vi behöver inte nya myndigheter som regeringen kan gömma sig bakom när det stormar rejält. Vi behöver regeringar som kan och vill leda landet i lägen som kräver handfasthet och ansvarstagande.