Fru talman! Detta är försvarsutskottets sista debatt i kammaren under denna mandatperiod. Många beslut som har varit avgörande för människor och verksamheter i vårt land har fattats i kammaren på förslag av försvarsutskottet. Nu står vi inför ytterligare ett stort beslut, som gäller betänkandet
Samverkan i kris
.
I regeringens proposition redovisas en strategi för samhällets säkerhet - en strategi för vårt samlade arbete med att stärka säkerheten. Där finns många goda förslag, och vi i Centerpartiet står bakom lejonparten av förslagen i propositionen. Men det finns några små men ändå viktiga saker som har utelämnats, glömts bort eller rentav ignorerats. En av de aspekter som har glömts bort i den här propositionen är den enskilda människans roll och uppgift vid en krissituation.
Förändringen av Försvarsmakten har gjort att allt färre unga genomför pliktutbildning. Det är en fullt logisk utveckling eftersom vi ska anpassa uttaget till plikttjänstgöring efter behov och hotbild. Självklart är det så. Minskningen har i sin tur fört med sig att stora delar av den kunskap om samhällets säkerhet som tidigare fanns i samhället håller på att gå förlorad. Det är allvarligt, för det handlar om viktiga kunskaper som är kopplade till samhällets förmåga att hantera kriser.
Fru talman! Jag, Centerpartiet och alliansen menar att utgångspunkten för samhällets krishantering ska vara att den är en fråga för alla. För att medborgarna själva ska kunna förstå och hitta sin egen roll i krissituationer krävs en fullgod tillgång till information om samhällets säkerhet. Ambitionen är att individen ska kunna förstå sin egen roll och uppgift i samhällets krishanteringssystem. För att kunna bibehålla krishanteringsförmågans folkliga förankring måste vi söka nya vägar och förbättra möjligheterna till information. Det gäller särskilt information till ungdomar.
I det informativa arbetet spelar myndigheter och inte minst de frivilliga försvarsorganisationerna en viktig roll. Därför måste vi politiker se till att frivilligorganisationerna får ett tydligt uppdrag och möjligheter att nyttja nya mötesplatser för information. Ett sätt att åstadkomma detta är att utnyttja skolorna. Ett annat sätt är att ge stöd till lokala utbildningsinsatser. Ökad information i skolorna skulle förmodligen också bidra till att även unga kvinnor bygger upp kunskap rörande krishantering. Det är en grupp som i dag får väldigt lite information om de här frågorna.
Den information som är kopplad till krishantering är mycket komplex och måste innefatta en bred syn på säkerhet. I detta avses allt från hur barn och vuxna klarar sig själva vid en krissituation till närmiljön, som kommunerna har ansvar för, och därifrån vidare till den regionala och nationella nivån.
När man talar om krishantering är det viktigt att komma ihåg att krishanteringsförmågan inte enbart är en nationell angelägenhet, utan den är i allra högsta grad lokal. När kriser inträffar är det oftast på lokal nivå. Översvämningar, omfattande strömavbrott och oväder sker lokalt.
Därför måste informationsinsatserna handla om perspektiv som inte enbart är nationella, och därför måste de frivilliga försvarsorganisationerna också ha lokala grupperingar spridda över landet. De lokala grupperna måste också ha en regional ledningsfunktion, en funktion med lokalkännedom som underlättar och möjliggör ett välorganiserat och samtrimmat arbete.
Att man i krissituationer kan arbeta välorganiserat är kanske den viktigaste skillnaden mellan frivilliga försvarsorganisationer och andra delar av det civila samhället. Det är något som frivilligorganisationen gör mycket effektivare än exempelvis fotbollsföreningen eller orienteringsklubben, även om dessa självklart också kan göra insatser i speciella situationer.
Fru talman! De frivilliga insatserna är, som jag ser det, ovärderliga i samhällets krisberedskap. Det är oerhört viktigt att vi värnar deras existens och hjälper till i deras framtida utveckling. Det finns i dag frivilliga grupperingar i ungefär 100 av landets kommuner. Förmodligen - detta vet jag - överväger ytterligare ett antal kommuner att använda frivilliga och frivilligorganisationer för att stärka den egna krisberedskapen. Därför är det viktigt att förutsättningarna för frivilliga insatser klarläggs för den enskilde, deras arbetsgivare och de berörda kommunerna. Bland annat måste frågan om de frivilligas rätt till tjänstledighet uppmärksammas och tas på allvar.
I en tid då färre individer rekryteras till värnpliktstjänstgöring minskar rekryteringsbasen till frivilligorganisationerna drastiskt. Därför måste samhället nu underlätta och hjälpa frivilligorganisationerna så att de kan trygga återväxten. Med anledning av detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 4.
Många stora och avgörande beslut för människor, familjer och verksamheter i vårt land har fattats i kammaren under den här mandatperioden. På det här området har det varit på förslag av försvarsutskottet. Jag tycker att frågor som handlar om det som hör till detta utskotts verksamhetsområde är av den karaktären att de förtjänar stora och breda majoriteter, men också stora och breda diskussioner.
Ibland har vi lyckats skapa dessa breda majoriteter. Jag har efter förmåga försökt bidra till att få till stånd stora, breda diskussioner och stora, breda majoriteter. Ibland har det lyckats, ibland har det inte lyckats.
Eftersom detta är den sista debatten vill jag framföra mitt tack till kamraterna i utskottet. Vi har haft, tycker jag, många trevliga och gemytliga debatter och överläggningar tillsammans både i utskottet och här i kammaren. Ett speciellt tack vill jag framföra till de ledamöter av riksdagen som inte söker väljarnas förtroende inför den nya period som vi får efter höstens val.
Jag vill också tacka statsrådet för att hon oftast ställer upp när vi har de stora och viktiga debatterna i kammaren inom det här området. Den personal som finns på Regeringskansliet bistår också oss här i riksdagen med upplysningar och kunskaper som är värdefulla och ovärderliga för oss. Stort tack för det!
Allra sist vill jag rikta ett stort tack till utskottskansliets personal. Ni har en utomordentlig förmåga att förstå, fatta och sammanfatta ibland, ganska ofta förresten, ostrukturerade diskussioner och resonemang som förs i utskottet. Och ni gör det på ett sätt som länder er till heder. Ni bistår mig och också övriga ledamöter i utskottet, oaktat partikulör, på ett sätt som länder er till heder. Ni gör det med råd och dåd, och ni gör det med integritet. Ni gör det på ett sådant sätt att riksdagen som institution hedras. Stort tack för det!