Herr talman! Nu är det ändå så att det här protokollet möjliggör för människor som har fått sina sociala rättigheter kränkta på nationell nivå. Nu kan man lämna in klagomål till den FN-kommitté som bevakar statens efterlevnad av konventionen. Jag tycker inte att det är något fel i det.
Det är klart att vi inte kommer någonvart om vi bara skriver en massa protokoll och vackra ord, men många gånger är det ändå ett tilläggsprotokoll, ett skrivet dokument som innebär att man har kommit överens om någonting som man också måste hålla och efterleva.
Jag tycker fortfarande att Sveriges borgerliga regerings hållning när det gäller detta, det vill säga att vänta och se, är lite feg. Jag tycker att ni borde ha visat mycket mer engagemang i den här frågan. Vi borde ha varit med tidigt och ratificerat detta. Elisabeth Björnsdotter Rahm försökte ju förklara regeringens hållning i den här specifika och viktiga frågan, men jag måste säga att jag inte är särskilt övertygad. Jag känner det lite grann som att man har om inte slarvat bort det så ändå inte tagit det på allvar.
Jag vill återigen fråga Abir Al-Sahlani: Varför är det bättre att vänta och se? Varför är det inte bra att vara ett av de första länderna som engagerar sig mer i den här frågan? Det hjälper många människor i länder där man har det svårt.