Herr talman! Jag vill börja med att i likhet med Carin Runeson yrka bifall till våra reservationer i betänkandet, nämligen nr 1, 2 och 8. Jag tänker tala omkring reservation nr 8, nämligen rättigheter för statslösa och lyfta fram ett land och en folkgrupp som sällan diskuteras eller nämns i riksdagens kammare. Då gjorde förstås Désirée Pethrus det alldeles nyss. Hon nämnde nämligen både Burma och rohingyafolket.
Burma är ett land som har gjort en anmärkningsvärd resa på många sätt de senaste åren. Från att vara känt för att ha en av världens mest brutala militärdiktaturer, som obönhörligt slog ned alla antydningar till folkliga protester, som till exempel saffransrevolutionen häromåret, har Burma i dag öppnat sig oerhört mot omvärlden.
Aung San Suu Kyi, som bara för några år sedan satt isolerad från omvärlden i en mångårig husarrest, är i dag faktiskt en kollega till oss här inne, en folkvald i Burmas parlament. Det talas till och med om att hon skulle kunna bli president efter valet 2015. Vem hade kunnat tro det?
Ytterligare hundratals politiska fångar har släppts, och en mängd demokratiska reformer har genomförts, täckande allt från yttrandefrihetsfrågor till möjligheter för oppositionen att verka politiskt. Allt det här är förstås glädjande och på många sätt helt oväntat. Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig när jag reste till Rangoon på senvintern 2011, för bara lite drygt två år sedan, och träffade en nyss frigiven Aung San Suu Kyi att utvecklingen skulle gå så här häpnadsväckande fort.
EU suspenderade förra året i april alla sina sanktioner mot Burma, och bara häromdagen hävde man slutligen alla sanktioner. Det enda som nu finns kvar är vapenembargot. Svenska och internationella företag står på kö för att investera i en orörd, jungfrulig marknad. Sådana här möjligheter öppnar sig minsann inte varje dag. Mobillicenser ska köpas, naturresurser ska exploateras, infrastruktur ska byggas och den enorma turistpotential som Burma har är det många som vill satsa stora pengar på. Allt det här sker i en rasande fart.
Men, det finns förstås ett stort men. Det är lätt att bli fartblind.
Fortfarande har Burma en lång väg att vandra innan alla mänskliga rättigheter respekteras för hela befolkningen. Dels behöver vi se att demokratiska reformer implementeras och blir oåterkalleliga, dels behöver också grundlagen ändras radikalt. Militären har fortfarande ett helt dominerande inflytande och kan när som helst lägga in sitt veto mot vilket förslag som helst som väcks av parlamentet eller presidenten.
De väpnade konflikterna i gränsområdena mellan statsarmén och beväpnade motståndsrörelser är fortfarande en skrämmande verklighet för hundratusentals människor i landet. Tvångsförflyttningar, tortyr, systematiska våldtäkter, slavarbete och användande av barnsoldater förekommer fortfarande och måste förstås fördömas.
En folkgrupp som jag vill nämna särskilt i dagens debatt är den knappa miljon invånare i Burma som kallas rohingya. Det är en muslimsk del av befolkningen som är bosatt i västra Burma nära gränsen till Bangladesh. Det är enligt många kanske den mest diskriminerade folkgruppen som finns i världen - av många diskriminerade folkgrupper. De tillerkänns inte medborgarskap i Burma. Även om de har varit bofasta i landet i sekel anses de av staten inte höra till Burmas så kallade ursprungsraser. De får inte bosätta sig var de vill i landet, de får inte tillgång till utbildning på samma villkor, kan inte förflytta sig fritt och lever sedan länge i djup fattigdom och misär.
På senare tid har en redan mycket allvarlig situation blivit än värre. I juni förra året bröt storskaligt våld ut i västra Burma. Upplopp startade, och beväpnade mobbar dödade hundratals personer. Än fler har dödats sedan dess, och över 100 000 bor under vidriga förhållanden i tillfälliga läger.
En humanitär kris är ett faktum, och våldet verkar vara långt ifrån slut. Många rapporter tyder dessutom på att våldet och förföljelsen riktad mot folkgruppen rohingya och andra muslimer i landet är systematiskt och kan vara kopplat till myndigheter på olika nivåer. Våldet har också spridit sig till andra delar av landet. Muslimer som inte hör till folkgruppen rohingya har också utsatts för våld och förföljelse. Bilder som på senare tid har publicerats av BBC och i en rapport av Human Rights Watch visar hur polis agerar oerhört passivt när hemska övergrepp äger rum mitt framför näsan på dem.
Human Rights Watch går så långt som att säga att det handlar om etnisk rensning från myndigheternas sida. För människor som lever i skräck i västra Burma, som inte vet när nästa upplopp startar, som inte kan lita på att polisen ingriper när de blir attackerade, för människor i norra Burma, i Kachinstaten, där Burmas armé nyligen använde stridsflyg mot civila mål, för alla internflyktingar, våldtagna kvinnor, barnsoldater och tortyroffer, för alla dem är talet om ett nytt, öppet och demokratiskt Burma bara tomt prat.
Det är nu av stor betydelse, när EU nu lyfter sina sanktioner mot Burma, att visa för regimen i landet att mänskliga rättigheter inte är något valfritt. Man kan inte plocka och välja bland de mänskliga rättigheterna, och det är inte något som man respekterar för valda delar av befolkningen. Mänskliga rättigheter är, som har sagts tidigare i debatten, allomfattande. Allas lika värde och rätt går inte att kompromissa med. Sverige måste i alla relevanta forum, i direkt kontakt med regimen i Burma, i EU-sammanhang och inom ramen för FN och andra internationella organisationer alltid driva frågan om respekten för de mänskliga rättigheterna i Burma för hela Burmas befolkning.