Herr talman! Stater kan inte sålla när det gäller mänskliga rättigheter, säger Elisabeth Björnsdotter Rahm i sitt anförande. Det håller jag med om, men det är precis det som den borgerliga regeringen har gjort när den inte har ratificerat ESK-konventionens tilläggsprotokoll.
Sverige ska vara en stark röst i världen, fortsätter Elisabeth Björnsdotter Rahm. Ja, det är också min och Socialdemokraternas bestämda uppfattning. Jag tycker dock att Elisabeth Björnsdotter Rahm talar mot sig själv och sin regering. Då tänker jag återigen på tilläggsprotokollet till ESK-konventionen.
Redan 2008 antog FN:s generalförsamling enhälligt tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Sverige anslöt sig till konsensus vid antagandet men avgav samtidigt någon sorts röstförklaring där det påpekades att Sveriges inställning till tilläggsprotokollet var att man inte är övertygad om att enskild klagorätt är det bästa sättet att främja de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, bland annat för att rättigheternas karaktär ofta gör det svårt att med precision ange när en kränkning ska anses ha begåtts. Det känns för mig väldigt underligt. På något vis har man sagt ja, men sedan säger man ändå nej genom att kasta in en brasklapp.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja höra Elisabeth Björnsdotter Rahms förklaring till varför man säger ja men ändå nej. Kan Elisabeth Björnsdotter Rahm förklara för mig hur man kan göra på två olika sätt vid ett och samma tillfälle?