Herr talman! Riksdagen debatterar i dag mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. I vanlig ordning lär det bli en debatt med vackra tal om alla människors lika värde där den allra mest högstämda retoriken plockas fram. När man lyssnar på riksdagens debatter om mänskliga rättigheter är det lätt att tro att detta är ett okontroversiellt område där det råder bred enighet i svensk politik.
Men det är viktigt att komma ihåg att de mänskliga rättigheterna bär på en stor inneboende sprängkraft. Att säga att alla människor är lika mycket värda och att de mänskliga rättigheterna är individuella, odelbara och ömsesidigt samverkande är tyvärr i vårt land och i vår värld fortfarande något i högsta grad revolutionärt. Skulle vi verkligen, i ord och handling, visa att de mänskliga rättigheterna är universella - att man har samma rättigheter oavsett om man är manlig riksdagsledamot i Sverige, hbt-person i Uganda eller kvinna i Nicaragua - då skulle inte bara vår värld utan också vårt eget land se väldigt annorlunda ut.
Och vi behöver inte söka oss till fjärran länder och diktaturer som Nordkorea, Burma eller Saudiarabien för att hitta brott mot de mänskliga rättigheterna såsom de uttrycks i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. De begås så mycket närmare än så.
I artikel 23 sägs att "var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet". Men vi lever i ett land där fas 3 är den största arbetsgivaren och där företag utnyttjar utländsk arbetskraft på våra restauranger, på våra vägar och i våra skogar.
Artikel 12 förbjuder "godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens". Trots det har riksdagen under de senaste åren både infört datalagringsdirektivet och gett FRA utökade möjligheter att bedriva signalspaning.
I FN:s deklaration slår man vidare fast att "var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete", men i vårt land är det fortfarande så att kvinnor har drygt 86 procent av mäns inkomster.
I artikel 2 i FN:s deklaration tydliggör man att vi inte får göra någon åtskillnad på människor baserat på deras hudfärg eller ras. Det är väl precis det som har skett i Stockholms tunnelbana de senaste åren inom ramen för det så kallade REVA-projektet.
Vänsterpartiets vill att Sverige ska vara ett land som står upp för de mänskliga rättigheterna, oavsett när och med vilka motiv de kränks och inskränks, oavsett om det sker i Stockholms tunnelbana eller i Irans fängelser. Jag lyfter upp både de nationella och de internationella frågorna i mitt anförande. De går inte att skilja åt. Ska vi vara en trovärdig kraft för mänskliga rättigheter i vår utrikespolitik måste vi börja med att se våra egna utmaningar på hemmaplan.
Herr talman! De mänskliga rättigheterna är, precis som de beskrivs i FN:s deklaration, odelbara, inbördes beroende och har universell giltighet.
De orden upprepas ofta. Men de får inte förvandlas till att bli ett pliktskyldigt mantra. Menar man allvar med att de mänskliga rättigheterna är odelbara och inbördes beroende måste det också få politiska konsekvenser.
Vi i den svenska arbetarrörelsen har lärt oss av vår historia att de medborgerliga och politiska rättigheterna är en förutsättning för att också arbetarklassens män och kvinnor ska kunna höja sina röster, kunna organisera sig och kunna kräva rätten till bostad, arbete och utbildning för sina barn.
Men vi har också lärt oss att om inte alla garanteras mat i magen, ett tak över huvudet och en inkomst som man kan leva på så kommer de politiska och medborgerliga rättigheterna som yttrandefriheten, mötesfriheten och organisationsrätten att i realiteten förminskas till att bara vara rättigheter för dem som är välbeställda och mäktiga.
Tyvärr konstaterar vi att den borgerliga regeringen i sin utrikespolitik och biståndspolitik alltmer börjar behandla och betrakta FN:s konventioner och deklarationer som ett smörgåsbord. När man kommer till ett smörgåsbord kan man på julafton välja bort sillen om man tycker att det är bättre med skinka. Men det går inte att plocka ut delar ur FN:s konventioner och ändå tro att man ska kunna hitta helhetslösningar. Det har vår egen svenska historia gång på gång visat.
I FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter beskrivs flera av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, precis som Carin Runeson tidigare förtjänstfullt har beskrivit. Man säger att män och kvinnor har samma rättigheter och att rätten att slippa hunger är en mänsklig rättighet. Man slår fast att vi alla på detta jordklot har rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa. Det är förutsättningar för ett demokratiskt samhälle.
Trots det har den borgerliga regeringen vägrat att ratificera tilläggsprotokollet till denna konvention, samtidigt som man har undertecknat tilläggsprotokollet för konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Detta är ett tydligt exempel på, men inte det enda exemplet, hur den borgerliga regeringen betraktar de mänskliga rättigheterna just som ett smörgåsbord där man kan välja och vraka och välja bort det man för dagen ogillar.
Herr talman! Därför yrkar jag bifall till reservation 1 från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Herr talman! Nu om ett par minuter, klockan 12.00, går Transport ut i strejk här i Sverige efter att arbetsgivarna inte tillmötesgått fackets krav på högre löner för sina medlemmar. Att kunna organisera sig i en fackförening på sin arbetsplats, att kräva kollektivavtal och att gå ut i strejk är grundläggande mänskliga rättigheter. Det är en självklar del av en fungerande arbetsmarknad. Men för alltför många av jordens löntagare saknas dessa rättigheter.
Under 2011 dödades 76 personer bara för att de hade valt att engagera sig fackligt. Colombia toppade återigen statistiken, och Guatemala kom på andra plats. Det understryker att kampen för de mänskliga rättigheterna och demokrati är långt ifrån vunnen i Latinamerika.
Tusentals människor fängslades och fängslas fortfarande för sitt fackliga engagemang, och långt fler löntagare förlorar jobbet bara för att de har valt att engagera sig fackligt. Lägg därtill de 73 miljoner barn under tio år som arbetar runt om på jordklotet och de 12 miljoner människor som arbetar under tvång, vår tids slaveri. I jordens drygt 5 200 exportfrizoner arbetar 42 miljoner människor, den stora majoriteten är kvinnor, under vidriga arbetsförhållanden, med låga löner och med ofta obefintliga möjligheter att organisera sig fackligt.
Att fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter brukar vi upprepa här. Men det är också viktigt att se att i land efter land är det fackföreningarna som utgör de tydligaste försvararna av just demokrati och mänskliga rättigheter i stort. Det har vi inte minst påmints om av utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Där har det oftast varit de fackligt aktiva som har gått först i ledet när det gäller krav på reformer, demokrati och rättvisa.
Ska Sverige vara en kraft för de mänskliga rättigheterna kan därför inte frågan om fackliga rättigheter ignoreras i svensk utrikespolitik. Då måste de fackliga rättigheterna finnas med när man bedriver handelspolitik, när man agerar i Internationella valutafonden och Världsbanken eller när vi utformar vår biståndspolitik.
Vi måste vara väldigt tydliga, glasklara, i vår dialog med det svenska näringslivet. Vi kan aldrig acceptera att svenska företag, oavsett var på jordklotet de agerar, bidrar till brott mot de mänskliga rättigheterna eller till att stärka auktoritära regimer.
Därför yrkar jag också bifall till reservation 7.
Herr talman! Vi lever i ojämställd värld. Vi lever i en värld där mannen är norm och kvinnan ständigt är undantag. Generella beskrivningar av världen, även i denna kammare, utgår alldeles för ofta från mäns erfarenhet och mäns behov. Kvinnors erfarenheter å andra sidan osynliggörs eller beskrivs som särintressen. Vi lever på ett jordklot där det inte finns några jämställda frizoner.
Världen över ser vi att män och kvinnor inte har samma tillgång till utbildning, arbete, sjukvård och säkerhet. Trots att kvinnor utgör en majoritet av världens befolkning äger de bara 10 procent av jordens tillgångar, och inte ens var femte parlamentariker på detta jordklot är kvinna. I det sammanhanget kanske man ska påminna om att vi har ett parti i denna kammare som bidrar till att dra ned det genomsnittet. Var tredje kvinna i världen utsätts dessutom för våld på jobbet, i hemmet eller i samhället där hon lever. Varje år dör fler kvinnor och spädbarn i samband med en graviditet än i aids, malaria och tuberkulos tillsammans, och då är graviditet inte ens en sjukdom.
Jag vill därför avsluta mitt anförande med att säga: En utrikespolitik utan ett tydligt feministiskt perspektiv som synliggör förtryck och diskriminering av kvinnor kommer att bli en utrikespolitik där de mänskliga rättigheterna riskerar att bara betraktas som mäns rättigheter.