Herr talman! Tack, Carin Runeson, för dina frågor! Jag tror inte att det är fel att vara först på banan, först på bollen, men det betyder inte att man är engagerad, att man har ett riktigt engagemang och att man är beredd att betala skattepengar för det.
Vi gör det däremot via våra biståndspengar. Vi hjälper till att bygga demokratiska strukturer, vi har jämställdhetsfokus, vi har fattigdomsbekämpning och så vidare. På det praktiska planet har vi alltså visat att vi är beredda att satsa pengar på det här, och det gör vi.
Men det vi också måste hålla i huvudet när vi pratar om människor som blir utsatta för sådana kränkningar och för den typen av förtryck är att deras främsta problem inte är FN:s protokoll. Deras främsta problem, det största problemet som de lider av, är att de lever i icke-demokratiska stater, i ofrihet och med dagliga kränkningar. Det är det vi måste adressera snarare än att bråka om ett protokoll.
Detta måste vi adressera: ofrihet och icke-demokratier. Det får Sverige aldrig blunda för. Där måste vi vara förkämpar. Där gör vi också väldigt mycket, men vi skulle kunna göra ännu mer.