Herr talman! Det är oroväckande att regeringen gör skillnad på folk och folk, eller snarare land och land, när det handlar om mänskliga rättigheter. Med vissa talar vi klarspråk, men med andra håller vi tyst för att inte störa relationerna, utgår jag ifrån.
De mänskliga rättigheterna gäller alla. De är odelbara, och de är universella. De politiska, medborgerliga och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är delar i ett större sammanhang, det vill säga förutsättningar för att man ska kunna leva i ett demokratiskt samhälle.
Det räcker inte med att ha två partier att rösta på om man inte har mat för dagen till sina barn, och näringslivssatsningar kan inte fixa kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i diktaturer runt om i världen, inte heller i Burma.
Det är annars mycket i utrikespolitiken som vi är överens om, eller nästan överens om, här i kammaren. Utrikespolitik handlar om sådant som händer någon annanstans, långt bort, och som inte påverkar vår vardag i samma utsträckning som frågor om skolan, sjukvården, kollektivtrafiken och annat som vi brukar träta om här.
Mänskliga rättigheter är för oss en självklarhet, särskilt om det handlar om någon annans mänskliga rättigheter i något annat land. Då är vi i ord väldigt eniga men inte alltid i handling.
Regeringen talar mycket om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken, men när det kommer till praktisk handling går ofta politiska eller handelsmässiga överväganden före. Det är uppenbart att de rödgröna och regeringen har olika syn på vad mänskliga rättigheter innebär. Vi använder samma ord, men tolkningen är inte densamma. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.
Fru talman! I dag hade riksdagens Västsaharanätverk möte. Vi fick bland annat höra om den senaste utvecklingen i förhandlingarna om Västsaharas framtida status. Jag å min sida berättade om den resa jag och min kollega Peter Rådberg gjorde i februari till El-Aaiún, där vi fick möjlighet att träffa både regimtrogna och de som drabbats av regimen. Bland annat träffade vi människor som ingående berättade om den tortyr de utsatts för i marockanska fängelser efter det att de gripits när de försökt hjälpa gamla tanter och barn att ta sig ur lägret Gdeim Izik då den marockanska militären på några få timmar jämnade lägret med marken. De släpptes sedan, eftersom de inte hade begått några brott.
Men Marocko är just ett sådant land som EU och Sverige särbehandlar, precis som man särbehandlat andra länder i Medelhavsområdet trots att de flagrant brutit mot de mänskliga rättigheterna. Libyen är ett exempel, Syrien likaså. Det är bra med morötter för att få fart på demokratiutveckling i länder, men man får inte vara blind för vad som faktiskt pågår.
Fru talman! Under hösten lämnade Miljöpartiet in en kommittémotion där vi påtalade vikten av att regeringen inte ska göra skillnad i dialogen om dödsstraff med länder beroende på om det handlar om diktaturer eller demokratier. Anledningen är naturligtvis uppenbar. Det görs skillnad. Med vissa länder tas frågan om dödsstraff och brott mot mänskliga rättigheter upp som en självklarhet, medan regeringen i andra fall är mer tystlåten. I riksdagen är vi dock överens. Jag har därför valt att inte reservera mig till förmån för vår egen motion. Det är viktigt att vi i riksdagen kan stå enade i denna viktiga fråga.
I riksdagen talar vi ofta med en gemensam röst gentemot omvärlden, medan regeringen i stället hänvisar till Catherine Ashton. Kampen mot dödsstraffet är en sådan fråga där vi i riksdagen är eniga över partigränserna. Det tar sig uttryck på olika sätt, i utrikesutskottets betänkanden, i olika tvärpolitiska nätverk som engagerar sig i olika regioner eller länder i världen och inte minst i riksdagens grupp för mänskliga rättigheter som träffas en gång i månaden för att skriva brev till olika länders regeringar och myndigheter och protestera mot bland annat utdömda dödsstraff. Mottagarna av de brev som vi skickar finns både i demokratiska stater och i diktaturer. I MR-gruppen tar vi inte politiska hänsyn beroende på var i världen brottet begås, utan vi ser till dödsstraffet eller brottet mot mänskliga rättigheter i sig.
Det är viktigt att den åtskillnaden inte görs. Dödsstraffet är lika vidrigt om det verkställs i USA, Vitryssland eller Kina. Att dödsstraff år 2010 fortfarande utdöms och att avrättningar faktiskt genomförs är något som vi i riksdagen med kraft tar avstånd från, så också i utskottets betänkande.
Fru talman! Trenden när det gäller dödsstraff är till övervägande delen positiv, enligt Amnesty. På ett år har antalet av organisationen bekräftade avrättningar minskat från 714 till 527. Då räknas naturligtvis inte Kina in eftersom ingen vet hur många som avrättas där. Det vi vet är att antalet brukar vara större än i resten av världens länder tillsammans.
Positivt är att antalet länder som avskaffat dödsstraffet fortsätter att öka. Däremot är det inte positivt att antalet länder som genomförde avrättningar ökade till 23 år 2010, i jämförelse med 2009, då det var 19, och att antalet länder som avkunnade dödsdomar ökade till minst 67 år 2010, i jämförelse med 56 år 2009.
År 2010 var det som vanligt fem länder som stod för de flesta avrättningarna. Och det var inte bara diktaturer.
I Kina avrättades tusentals, i Iran minst 252, i Nordkorea minst 60, i Jemen minst 53 och i USA 46. När det gäller Iran är siffrorna väldigt osäkra, eftersom det finns indikationer på att det kan vara omkring 300 till.
År 2010 benådade 20 länder dödsdömda fångar eller omvandlade dödsdomar. Bland annat fick de tre sista dödsdömda i Kuba sina straff omvandlade i december 2010. Men det fanns fortfarande, enligt Amnestys siffror, vid 2010 års slut minst 17 833 dödsdömda runt om i världen.
Fru talman! Hösten 2007 besökte jag FN:s generalförsamling. En av de frågor som diskuterades flitigt av den svenska representationen var resolutionen om dödsstraff, eftersom vissa länder ville mjuka upp den i stället för att skärpa den, medan våra utsända diplomater arbetade för en skärpning. Det såg då ut som om uppfattningarna i världen om dödsstraffet var på väg åt helt fel håll.
Det är därför glädjande att FN:s generalförsamlings årliga dödsstraffsresolution - den verkar ju komma varje år - som nu uppmanar stater med dödsstraff att införa ett moratorium mot avrättningar fick starkare stöd 2010 än tidigare år.
När det gäller antalet länder som avskaffat respektive hade kvar dödsstraffet i mars 2011 ser det ut så här:
Det är 96 länder som har avskaffat dödsstraffet för alla brott. Det är 9 länder som har avskaffat dödsstraffet i fredstid. Det är 34 länder som har avskaffat dödsstraffet i praktiken.
Sammanlagt är det nu 139 länder som har avskaffat dödsstraffet i sin lagstiftning eller i praktiken. 58 länder har det kvar i lagstiftningen, och de har också verkställt dödsdomar under senare år.
Om man tittar på frågan om genomförda avrättningar 2010 regionalt ser det ut så här:
I Afrika genomförde fyra länder avrättningar under 2010. Det var Botswana, Ekvatorialguinea, Somalia och Sudan.
I Asien var det Bangladesh, Japan, Kina, Malaysia, Nordkorea, Singapore, Taiwan och Vietnam.
I Europa och Centralasien var det bara Vitryssland som gjorde det.
I Mellanöstern och Nordafrika var det Bahrain, Egypten, Jemen, Irak, Iran, Libyen, palestinska myndigheten, Saudiarabien och Syrien. Och i alla pågår, som vi vet, den arabiska våren med större eller mindre intensitet.
I Nord- och Sydamerika var USA det enda land som genomförde avrättningar, men antalet dödsdomar i USA minskar stadigt. Det är väl också vad vi förväntar oss av ett land som utåt sett står för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ett land som vi också förväntar oss att vår regering diskuterar frågan om dödsstraffet med, likaväl som vi förväntar oss att frågan diskuteras med Kina.
Fru talman! På regeringens hemsida kan vi läsa:
Ingen får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Förbudet mot tortyr kan i dag sägas vara en folkrättslig regel som staterna inte kan avtala bort. Sverige arbetar aktivt mot alla former av tortyr och kroppsstraff.
Att förbudet inte kan avtalas bort, eller outsourcas, verkar vissa länder ta lätt på, likaså att konventionen förbjuder överlämning av fångar till andra staters myndigheter om det finns risk för tortyr. Jag har många gånger påtalat hur lättvindigt Sverige brukar ta på risken att återvändande asylsökande utsätts för tortyr vid hemkomsten, men just det är inte föremål för det här betänkandet. Däremot hanteras en motion om vikten av att lyfta frågan om att leva upp till tortyrkonventionen i dialogen med USA och med Irak efter Wikileaks tidigare avslöjanden om att USA lämnat över fångar som sedan torterats av irakiska myndigheter.
Överlämningarna av tusentals fångar pågick under en period från början av 2009 till juli 2010 enligt just ett avtal mellan USA och Irak. Det är inte särskilt troligt att USA var ovetande om att tortyr användes. Det torde vara ett uppenbart brott mot folkrätten, så som den beskrivs på regeringens hemsida, att USA i det här fallet överlämnar fångar enligt ett avtal som inte ens innehöll några villkor för att garantera en korrekt behandling av fångarna eller skydd av deras mänskliga rättigheter.
Om Sverige arbetar aktivt mot alla former av tortyr och dödsstraff kan vi inte backa från uppgiften att ta den diskussionen också med USA. Är det någon man kan tala med borde det väl ändå vara med "vänländer", andra demokratier. Sverige borde absolut också tala med Irak om att tortyr inte är acceptabelt under några omständigheter.
Det är inte utan att man ännu en gång måste ifrågasätta avtalet om Camp Ashraf, som USA slöt med Irak, med tanke på hur Irak nu har agerat i lägret. Mänskliga rättigheter gäller alla, oavsett vad man tidigare har ägnat sig åt. Mänskliga rättigheter brukar vara honnörsord i regeringens utrikesdeklarationer. Det är dags att visa det i praktisk handling och utan att göra åtskillnad beroende på vilket land det är som bryter mot dem.
Därmed yrkar jag också bifall till reservation 2.