Fru talman! Då tolkar jag det som att politiken inte har förändrats och att det fortfarande är de medborgerliga och politiska rättigheterna som står över de ekonomiska, sociala och kulturella, även om man alltid säger att de är odelbara och universella. När man då inte kan utkräva de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i alla länder blir det svårt. Där har vi alltid haft olika uppfattning.
Min uppfattning är att det är svårt att kräva sina rättigheter när man inte har mat i magen. De ekonomiska och sociala rättigheterna är alltså precis lika viktiga som de andra - inte viktigare men precis lika viktiga.
Låt mig återgå till detta med Sveriges engagemang. Du säger att Sverige är ett litet land och att vi genom EU kan vara en starkare röst. Sverige har alltid haft ett gott rykte när det gäller att stå upp för de mänskliga rättigheterna, och det är ju inte ett problem i sig, men problemet uppstår när människor i andra länder väntar sig att få höra just Sveriges röst eftersom vi har detta goda rykte. Vi har alltid varit de som först har sagt ifrån, men nu väntar vi in att Catherine Ashton och alla utrikesministrarna ska komma överens, och sedan kommer det, långt om länge, ett ganska urvattnat uttalande. Sedan finns det på någon hemsida i Bryssel som folk inte tittar på särskilt ofta. Jag brukar inte gå in och titta där särskilt ofta. Jag går in på regeringens hemsida för att se om det finns något, eller så får man titta på Carl Bildts blogg eller på hans twitter. Det är de vägar vi har för att se vad regeringen egentligen tycker.
Jag menar att vi här i riksdagen, som ju till stor del är överens i de här frågorna, borde vara ett föredöme också. Vi kan faktiskt också uttrycka vår åsikt så att människor i andra länder - de som är mottagarna - också uppfattar att den är en svensk position.