Fru talman! Jag tänker på flera saker av det Elisabeth Björnsdotter Rahm sade, bland annat hur viktigt det är att vi visar att Sverige har ett engagemang för mänskliga rättigheter i världen. Häromdagen deltog vi i ett panelsamtal om mänskliga rättigheter, eller snarare bristen på mänskliga rättigheter, i norra Irak - eller södra Kurdistan; man kan kalla det vad man vill. Jag upplever att vi är överens. Alla vi som satt i panelen var väldigt överens om vad som egentligen behövs. Vi var också överens om att det behövs en gemensam röst. Det betyder så oerhört mycket för mottagarna, för dem som är i det andra landet, att vi talar med en gemensam röst.
Men många gånger är det väldigt svårt att hitta den svenska rösten i djungeln. Det gäller till exempel beträffande Syrien. Syriska medborgare har kommit hit och frågat mig: Vad tycker Sverige? Vad säger Sverige? Jo, Carl Bildt säger att vi säger samma sak som Catherine Ashton har sagt när hon har uttalat sig; det gäller också för oss. Men då hittar man det inte. De hittade det inte.
Vi här i riksdagen är ju, vilket jag också tog upp i mitt anförande tidigare, väldigt ofta överens om de här frågorna. Hur kan vi då vara tydligare utåt för att det svenska engagemanget också ska synas, så att mottagarna av det ser det?
Jag undrar också över en annan sak. Jag förstod inte riktigt detta med mänskliga rättigheter. Vi har ju haft mycket diskussioner om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Under förra mandatperioden hade vi rätt mycket diskussioner om det. Alliansen värderar ju inte de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna lika högt som de andra, har vi fått intryck av. Där skulle jag vilja höra om det är någon ändring i politiken nu för tiden.