Herr talman! Som har sagts tidigare i debatten har
flyttlassen åter börjat att rulla. Från att tidigare ha gått
från Norrlands inland mot Norrlandskusten rullar de
nu också från Norrlandskusten ned till de större stä-
derna.
I betänkandet kan vi läsa att i AMS-rapporten,
som utskottet citerar inför 1998, konstateras det att de
regionala skillnaderna på arbetsmarknaden har ökat.
Den sysselsättningsminskning som skedde från slutet
av 1995 drabbade framför allt skogslänen. Stor-
stadslänen undgick i stort sett en sysselsättningsned-
gång. Vidare säger man att uppgången hittills under
1997 har, enligt samma rapport, förstärkt arbetsmark-
naden i storstadslänen, framför allt i Stockholms län.
Herr talman! Målet för regionalpolitiken måste va-
ra att öka den enskildes möjligheter att fritt välja
arbete och bostadsort. Utskottet redovisar en bild som
inte ger den förutsättningen. Folkpartiet anser att
politiska insatser i mycket begränsad omfattning kan
utjämna skillnaderna i levnadsvillkor mellan olika
delar av landet. Jag noterar att utskottets majoritet har
förstått Folkpartiets budskap. I betänkandet varnas för
orealistiska förväntningar på vad som kan åstadkom-
mas genom det regionalpolitiska anslaget. Jag delar
den uppfattningen.
Herr talman! Låt mig göra en reflexion. På dagens
talarlista tar åtgärderna mot den stora arbetslösheten
nästan 3 timmar, enkel talartid, i anspråk. I regional-
politiken, där vi skall diskutera hur nya jobb och
utveckling skall komma till, är debattiden 1 timme
och 22 minuter. Det rimliga borde vara att debattera
åtgärder och insatser för det fria näringslivets mobili-
sering och vad som skall göras för att fler företag och
fler arbetstillfällen skall skapas, inte minst i utsatta
regioner. Det, herr talman, borde vara huvuddebatten.
Nu värjer vi oss för den enorma arbetslöshetens far-
sot, men få bryr sig när det gäller vad som måste
göras för att häva den här situationen.
Det rimliga borde ha varit att näringsministern ha-
de varit här i stället för arbetsmarknadsministern. Ja,
egentligen borde, uppriktigt sagt, båda ha varit här,
eftersom de här frågorna är helt avgörande för Sveri-
ges framtid.
Regionalpolitiken måste utformas så att olika byg-
ders och regioners unika förutsättningar att skapa
goda levnadsvillkor tas till vara. Från Folkpartiets
sida har vi under drygt ett decennium varit pådrivande
för en förändring av regionalpolitiken. Tidigare
handlade den om lokaliseringspolitik. I dag är alla
överens om att den tiden är förbi. Nu krävs mobilise-
ringspolitik, en politik för mobilisering av lokala
resurser. Inte minst har landsbygdsutvecklingen på
många håll visat vad lokala krafter, i samverkan, kan
åstadkomma.
Varje region har sina styrkor och sina unika möj-
ligheter. Tyngdpunkten måste ligga i decentralisering,
nyetableringar, småföretag och lokal samverkan.
Regionalpolitiken kan på olika sätt stödja, under-
lätta och stimulera utvecklingen, men den kan aldrig
kommendera fram en mobilisering. Den kan enbart
vara ett smörjmedel som underlättar och undanröjer
hinder.
Herr talman! Vi behandlar i dag "den lilla regio-
nalpolitiken". Kvar är den stora, den som handlar om
utbildning, forskning och inte minst goda kommuni-
kationer. Jag skulle också vilja tillägga: Låt oss inte
glömma marknaden. Hur skall småföretag nå sina
marknader? I glesbygden finns inga utvecklade mark-
nader, utan företagen måste söka sina marknader på
andra håll, inte enbart i Sverige utan också ute i Euro-
pa. Ett litet företag som ligger långt från marknaden
och som saknar traditioner att söka marknader ute i
Europa har det inte lätt.
För underlättande av den processen är den lilla
regionalpolitiken ett viktigt redskap. Det är dessutom
inte minst viktigt att det finns goda kommunikationer
och ett väl fungerande transportstöd. Det gäller fram-
för allt för de små företag som ligger långt från mark-
naderna.
Herr talman! Regeringen har det yttersta ansvaret
för de statliga verkens och myndigheternas service i
hela landet. I budgetpropositionen uttalar näringsmi-
nistern att han avser att återkomma i den regionalpo-
litiska propositionen i den frågan. Det brådskar verk-
ligen. Under den tid som regeringen funderat på frå-
gan har myndigheter och verk strukturerat om sina
verksamheter, flyttat regionkontor och slagit samman
verksamheter utan hänsyn till att det medför försäm-
rad service.
Besparingsskäl är ett av motiven. När man stude-
rar vad som skett upptäcks att konsekvensanalyser
saknas eller görs enbart för egen del. Ingen hänsyn tas
till huvuduppgiften att utföra den service som varje
region har rätt att kräva. Inte minst i glesbygdslänen
uteblir besparingseffekterna och enbart försämras
servicen. Följdverkningar och konsekvenser förblir
oredovisade.
Herr talman! Låt mig ta upp också några andra
tendenser som redovisar den olyckliga utvecklingen
av servicen i glesbygdslänen. Jag tänker på Telias
införande av rikstaxa i flera län, Postens indragningar
och försämrade service samt flygets orimliga taxor,
som motverkar företagarnas möjligheter att nå sina
kunder, även på marknader inom Sverige. Vi har
också en urgröpning av rättsväsendet, vilket försvårar
för jurister och advokater att bedriva verksamhet på
många orter i Norrland.
Länsstyrelserna, som har statens samordnade an-
svar, tvår sina händer. De har inget inflytande över
myndigheternas agerande. I efterskott påpekar de ofta
det orimliga i vad som gjorts, men då är skadan redan
skedd. Min fråga till utskottets företrädare är: Ämnar
ni påverka regeringen så att krafttag tas mot den för-
sämrade statliga servicen i glesbygdslänen?
Herr talman! Den regionala balansen är starkt be-
roende av låga räntenivåer och ett investeringsvänligt
klimat. Den regionala obalansen är ett mått på rege-
ringens bristande insikt vad gäller småföretagandets
villkor. Så länge riskkapital dubbelbeskattas, extra
arbetsinsatser medför hög marginalskatt och arbets-
marknaden kännetecknas av dålig flexibilitet på grund
av föråldrade regler förmår inte de regionalpolitiska
medlen bidra till resursmobilisering och utveckling.
Herr talman! Folkpartiet har under ett antal år
kraftfullt framfört kritik mot den byråkratisering som
skett omkring EU:s strukturfonder och målområden
samt inte minst av de myndigheter och verk som har
att sköta processen i Sverige. Hanteringen har känne-
tecknats av centralism. Programmen präglas av tung
administration, aktörer avstår från att söka medel, och
beslutade medel har inte betalats ut. Risken är den att
Sverige får mindre medel därför att vi sannolikt inte
kommer att utnyttja i EU framförhandlade medel.
Den kritiken kvarstår, och vi förutsätter att rege-
ringen när den förhandlar fram utformningen av
strukturfondernas mål och områden med kraft framför
kravet på rationellare hantering och att medlen och
formerna samordnas med den lilla regionalpolitiken.
Det går inte att fortsätta med den utspädning av stö-
den som skett under senare år. Folkpartiet kommer
även fortsättningsvis att kräva att stöden skall gå
huvudsakligen till de mest utsatta regionerna. Vi ser
med spänning fram emot regeringens redovisning av
den lilla regionalpolitiken och EU:s stödområden och
stödformer i kommande proposition.
Herr talman! Låt mig uttrycka Folkpartiets bekla-
gande över att en parlamentarisk utredning inte fått
möjligheten att arbeta fram den nya regionalpolitiken,
trots utskottets uttalande.
Den ökade utflyttningen från glesbygdslänen visar
med all tydlighet att en vital regionalpolitik behövs
och att Folkpartiets politik för jobb genom företagan-
de är enda möjligheten till livskraftigare glesbygd och
landsbygd. Satsningarna måste göras på den enskilda
människan och hennes förmåga till skapande.
Politiken måste underlätta decentralisering, små-
och nyföretagande samt lokal samverkan. Därigenom
skapas förutsättningar för fler arbetstillfällen, och
därmed ökar den enskildes möjligheter att fritt välja
arbete och bostadsort. Vad Sverige behöver är fler
människor i arbete. Inte minst i glesbygdslänen är
detta en nödvändighet för att kommuner och landsting
skall kunna upprätthålla en värdig vård och en god
omsorg.
Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall en-
bart till reservation nr 3, men Folkpartiet står själv-
klart bakom samtliga sina reservationer.