Herr talman! Jag skall diskutera regionalpolitik, en
politik som kännetecknas av en kaskad av bidrag och
stöd. Den verkar inte ha någon särskilt hög prioritet
för den socialdemokratiska regeringen. Likt Svarte
Petter skickas ansvaret mellan Arbetsmarknads- och
Näringsdepartementen. I dag sitter näringsminister
Anders Sundström med regionalpolitiken. När jag
apropå sitter tittar mig omkring här saknar jag Anders
Sundström. Det underbygger väl litet av det jag säger
att den socialdemokratiska regeringen inte tycker att
det är särskilt viktigt när näringsministern inte kan
närvara vid debatten.
Ser vi tillbaka litet historiskt tog Ingela Thalén
över regionalpolitiken från Industridepartementet till
Arbetsmarknadsdepartementet. Det var ungefär 1987.
Därefter kom den tillbaka till Industridepartementet i
januari 1990. Hösten 1991 åter till Arbetsmarknads-
departementet, för att nu vara hos Näringsdeparte-
mentet sedan våren 1996.
Jag vill med detta visa med vilken tveksamhet re-
gionalpolitik har bedrivits. Det har blivit en blandning
mellan arbetsmarknads- och näringspolitik.
Någon egentlig anpassning till den snabba för-
ändring vi ser i Sverige har inte skett. Mest har kos-
metiska namnbyten och en del nya bidragspåfund
karakteriserat regionalpolitiken.
Meningen var att regeringen skulle ta sig samman
och presentera någon sorts nytänkande i samband med
budgetpropositionen i september. Det kom ingen
regionalpolitisk proposition. Regeringen klarade inte
bravaden, utan aviserade i stället propositionen till
februari 1998.
Det vi nu upplever är något av: Regionalpolitik,
var god dröj! På fråga efter fråga i betänkandet hänvi-
sas till den kommande propositionen i vår. Det känns
något svårt att få till stånd en debatt om regionalpoli-
tiken när regeringen inte har någon meningsfull poli-
tik inom området.
Vi har från oppositionen - och däri räknar jag alla
partier förutom Centern - begärt en parlamentarisk
utredning för att försöka finna en något så när sam-
stämmig linje för en uthållig och verkningsfull regio-
nalpolitik. Regeringen och Centern har tyvärr block-
erat frågan trots att arbetsmarknadsutskottet har utta-
lat sig för en parlamentarisk utredning i betänkandet
1996/97:AU2.
Jag beklagar att denna utredning inte kom till
stånd. Nu tappar vi tempo och får dras ytterligare en
tid med ett regionalpolitiskt misslyckande. Det är en
bidragspolitik som i ringa grad har gagnat glesbyg-
den. Stödberoendet har blivit viktigare än utveckling
och tillväxt.
Som exempel på bidragspolitik kan tas ett företag
som är ensam producent i Norden och har en god
ekonomisk ställning. Det är ett stabilt företag och har
en god potential att växa. Detta företag erhåller ett
antal miljoner i utvecklingsbidrag. Skall detta verkli-
gen vara nödvändigt? Borde detta företag inte kunna
utvecklas på egna meriter utan skattebetalarnas stöd?
Ett annat exempel på bidragssökandet är ett före-
tag som först får regionalt stöd på en ort för att efter
något år flytta till annat stödområde och får nya regi-
onala bidrag.
I stället för att koncentrera företagsamheten på
framtida tillväxt har i stor omfattning företagen lagt
ned arbete på att optimera sina stöd. Detta har lett till
en stagnerande utveckling och ett konserverande av
befintlig företagsstruktur. Det finns naturligtvis även
exempel på att de regionala stöden kortsiktigt haft en
påverkan på företagens investeringsvilja. På lång sikt
ser vi dock betydande nackdelar. Att så verkligen har
skett går att utläsa av statistiken för glesbygdslänen. I
Norrlands inland bor det ungefär 420 000 personer
och där verkar över 30 000 företag. Människor flyttar
från inlandet i Norrland till kustkommunerna, som
generellt har en bättre arbetsmarknad och bättre ut-
bildningsmöjligheter. Än värre är kanske att vi ser en
avtappning av människor från kustlandet. Ungdomen
flyttar söderut i landet. Särskilt gäller det unga kvin-
nor, som även stannar på den ort de flyttar till.
En annan tendens som kan registreras är att antalet
pensionärer ökar, vilket för med sig att den ekono-
miska situationen förvärras för många inlandskom-
muner. Obalansen mellan olika delar av landet för-
stärks och avfolkningen av glesbygden fortsätter
Företagen i Norrlands inland visar en sämre lön-
samhetsutveckling i jämförelse med riket och kustlan-
det. En slutsats kan dras av detta. När regeringen
försämrar för företagsamheten drabbar detta i första
hand de mer sårbara små glesbygdsföretagen. Om
regeringen hade fört en mer företagsvänlig politik och
en helt annan skattepolitik, som gjort att människor
kunnat leva på sin lön, hade de svaga glesbygdskom-
munerna haft betydligt bättre förutsättningar att kunna
behålla arbetskraft och framför allt de unga.
Med den politik för företagande som vi moderater
förespråkar är jag övertygad om att glesbygden hade
haft en betydligt bättre utveckling, dvs. en politik som
bygger på mindre krångel för företagen, förändrad
arbetsrätt och sänkta skatter.
Då kapitaltillförseln för glesbygdsföretagen kan
vara ett problem är säkert garantier i stället för bidrag
en bättre väg att gå. En annan slutsats som kan dras är
att tillgång till utbildningsmöjligheter är en förutsätt-
ning för att kunna få till stånd en regional utveckling.
Vi har från moderat håll anslagit särskilda medel
under en treårsperiod för en målmedveten satsning på
utbildningsmöjligheter också på mindre orter belägna
framför allt i dagens mål 6-område.
De mål som regeringen har satt som övergripande
mål för regionalpolitiken är uthållig tillväxt och rätt-
visa och valfrihet så att likvärdiga levnadsvillkor
skapas för medborgarna i hela riket. Jag kan inte se
annat än att detta är intetsägande formuleringar som
varken går att uppnå eller på något sätt går att mäta
måluppfyllelse för.
Det mål vi moderater har satt upp har varit att
skapa förutsättningar för olika regioners och männi-
skors möjlighet till utveckling och därigenom bidra
till nationell tillväxt och internationell konkurrens-
kraft. Ett sådant mål skulle kunna uppnås genom
kunskapsöverföring till glesbygden och genom en
företagsvänlig politik som gör att människor har möj-
lighet att bo kvar även i glesbygden. Det finns stor
tillväxtpotential och växtkraft som inte tas till vara i
även mindre befolkade delar av landet.
Jag beklagar ånyo att vi inte fick en parlamenta-
risk utredning som kunde ha fått möjlighet att diskute-
ra en modern och tillväxtorienterad regionalpolitisk
målformulering. Vi får nu avvakta regeringens förslag
till i vår.
I samband med EU-inträdet har EU:s strukturfon-
der kommit att påverka den svenska regionalpolitiken
i allt högre grad. Detta förstärker nödvändigheten av
att i grunden reformera den svenska regionalpolitiken.
Avsikten med stöden har varit att rikta dem till
Europas fattigaste regioner. Men resultatet har blivit
att även rikare länder fått del av stöden.
Vi har fått en speciell status i och med mål 6-
området. Det är ett område som kännetecknas av gles
befolkning. Nu skall sägas att det speciella EU-
program som mål 6 innebär inte har varit särskilt
lyckosamt. Det har präglats av stor byråkrati och har
inte kunnat förhindra utflyttning av befolkningen
inom området.
Regeringen har i samband med övervägandena
kring ett nytt strukturfondsprogram för perioden
2000-2006 fört fram att även de fyra nordligaste
länens kustkommuner generellt skall ingå i det nya
mål 1-området.
Även om det ankommer på regeringen att utforma
det svenska ställningstagandet anser jag att det finns
betänkligheter mot ett sådant synsätt. Kriterierna för
det nya mål 1-området är att det skall vara fråga om
regioner med mycket låg befolkningstäthet. Detta
torde knappast vara fallet när det gäller områden runt
Luleå, Piteå, Umeå eller Sundsvall, för att ta några
exempel. Däremot torde en kommun som Nordanstig
troligen kunna komma i fråga. Vi vill inte motsätta
oss en utvidgning av nuvarande mål 6-området. Där-
emot får inte förslaget ge negativa konsekvenser för
utsatta områden i andra delar av landet genom att
tillgängliga resurser tas i anspråk i det nya målområ-
det.
I samband med EU:s utvidgning kommer det att få
en oundgänglig konsekvens att stöden kommer att
minska i omfattning. Detta kommer att innebära att
Sverige kommer att få en mindre andel av EU:s bi-
drag. De EU-bidrag som tillkommer oss bör därför
utnyttjas inom de mest utsatta områdena.
Herr talman! Jag har uppehållit mig vid några re-
gionalpolitiska frågor. Den hittills misslyckade bi-
dragspolitiken, de regionala målen och något om EU:s
strukturfonder. Det finns naturligtvis många andra
frågor att diskutera, som de areella näringarnas bety-
delse för landsbygdsutvecklingen, infrastrukturens
betydelse eller statens och regionernas roll för till-
växt.
Jag avser dock inte för närvarande att ta upp yt-
terligare frågor då det, som jag inledningsvis berörde,
återkommande hänvisas i betänkandet till vårens
regionalpolitiska proposition. Det känns meningslöst
att diskutera enskildheter i regeringens regionalpolitik
när den inte har lyckats att prestera något annat än
små förändringar inom nuvarande misslyckade regio-
nala satsningar.
Vi har i vårt särskilda yttrande hänvisat till vår
övergripande politik som växlar från subventioner och
bidrag till omfattande skattesänkningar för alla, främst
låg- och medelinkomsttagare. Detta gagnar kanske
framför allt utsatta glesbygdsområden i Sverige.
Vi har lagt fast ett förslag inom området som un-
derstiger regeringens med 635 miljoner kronor. Vi har
gjort detta med avsikt att komma ifrån bidragsberoen-
det och i stället få en målmedveten satsning på kun-
skap på mindre orter inom framför allt dagens mål 6-
område. Med vår politik för företagande och skatte-
sänkningar kommer det att skapas möjlighet till ut-
veckling och såväl nationell som internationell till-
växt.
Vi anser även att regeringens förslag att dra in 500
miljoner kronor från anslaget A 1, regionalpolitiska
åtgärder, bör avslås. Här går regeringen vidare på den
linje som man slog in på i samband med tilläggsbud-
geten för år 1997. Fortfarande visar inte regeringen
vad medlen skall användas till. Det inger inte något
förtroende för regeringen att komma till riksdagen
med ett sådant förslag. Kan Berit Andnor ge oss en
förklaring till vad regeringen ämnar använda de 500
miljonerna till?
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår moderata re-
servation nr 1.