Herr talman! Lars Tysklind började med att hänvisa till den nya målformulering som alliansregeringen har beslutat om när det gäller målen för bostadspolitiken. Formuleringen slutar i stil med att konsumenterna möter ett utbud som svarar mot behovet. Det här kan låta väldigt tjusigt, men jag tycker att det är en formulering som man måste dissekera. Vad betyder det egentligen?
För det första måste man se till att det finns ett utbud som på något sätt svarar mot behovet. Där har vi ett jätteglapp.
För det andra: Om man ska kunna möta det behovet måste det finnas bostäder någonstans. Ni tycker inte att en samlad bostadsförmedling är så viktig. För er är det okej, om jag förstått rätt era inlägg som jag hört här, att olika fastighetsägare har egna hemliga kölistor. Då blir det väldigt svårt att hitta det där utbudet som skulle kunna svara mot behovet.
Det finns bostadskonsumenter som har behov som inte är så attraktiva för den som äger fastigheten. Vi har hört att fastighetsägaren ska kunna säga nej till bostadssökande. Om man har många barn till exempel, funktionshinder eller överkänslighet mot något är man kanske inte lika intressant. Det kan hända att man har ganska specifika eller jobbiga behov. Hur ska man få dem tillfredsställda på den här marknaden om man dessutom är arbetslös och har en ringa betalningsförmåga?
Det är här det finns ett stort utrymme för den sociala aspekten. Jag tycker att det väldigt mycket handlar om marknadsingrepp. Därför har jag väldigt svårt att förstå hur ni ska klara att se till att människor faktiskt kan få det som ni säger att de ska få, nämligen att de ska möta ett utbud som svarar mot behoven. Ni reflekterar i behovsbilden inte över att ett behov faktiskt också kan handla om brist på betalningsförmåga.