Herr talman! Förra våren besökte jag Afghanistan. I Kabul åkte vi upp på ett av de berg som blivit kända för att unga afghaner flyger med drakar där och tittade ut över Kabul.
En av de afghaner som följde med oss pekade ut ruinerna efter britternas olika befästningar från 1830-talets första anglo-afghanska krig och 1870-talets andra anglo-afghanska krig.
Han pekade också ut ruinerna efter det sovjetiska kulturcentrumet som i dag är en söderskjuten hemvist för Kabuls narkomaner.
Han behövde dock inte peka ut Natos närvaro. De utländska soldaterna och deras posteringar gick inte att undgå.
Vår afghanske vän log mot oss och sade stolt: "Det är hit imperier kommer för att dö." Jag får erkänna att det inte var lätt att argumentera emot.
Om det är något vi kan lära av Afghanistans historia är det att det inte finns en militär lösning på detta lands stora och komplexa utmaningar. Det har aldrig varit och kommer med största sannolikhet aldrig att bli soldater, förarlösa flygplan eller nattliga räder som bygger demokrati, bekämpar fattigdom eller ger afghanerna makten att försvara och nyttja sina grundläggande rättigheter.
Trots det står vi ännu en gång i riksdagen och ska förlänga det svenska deltagandet i den Natoledda ISAF-insatsen i Afghanistan.
De borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslår visserligen att den svenska insatsen under inledningen av 2013 ska minskas till 400 personer på marken i Afghanistan. Att den svenska insatsen nu minskas är ett steg i rätt riktning.
Det kan dock vara bra att veta att även med den här minskningen kommer den svenska insatsen att vara större än den var när den borgerliga regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde sin överenskommelse hösten 2010. Sverige har faktiskt aldrig förr haft så många soldater i Afghanistan som vi har just nu.
Nyheten i den proposition som regeringen lagt fram tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är att man öppnar upp för att Sverige ska kunna ha kvar 200 soldater i Afghanistan även efter 2014, utan något slutdatum.
Samtidigt ser vi att merparten av de 50 länder som i dag har soldater i Afghanistan avvecklar sina insatser. Holland tog hem sina soldater redan 2010. Storbritannien har stängt flera baser, och Frankrike kommer att lämna landet vid årsskiftet.
Sverige börjar bli väldigt ensamt med sin starka tilltro till den militära insatsens möjligheter att nå framgång. Man kan med rätta fråga sig: Ska Sverige bli det sista landet kvar med militär trupp i Afghanistan?
Herr talman! I regeringens proposition kallar man insatsen i Afghanistan för fredsfrämjande. Men efter mer än ett decennium av utländska ISAF-soldater i Afghanistan kan vi konstatera att den fred som skulle främjas har blivit alltmer avlägsen för varje år som gått.
År 2011 dödades 3 021 civila afghaner, ännu ett dystert rekord i landets historia. Merparten dödades av talibaner och andra motståndsgrupper, men vi såg också under 2011 hur antalet afghaner som dödades i Natos flygattacker ökade.
Under det gångna decenniet, samtidigt som vi har haft ISAF på plats i Afghanistan, har en tredjedel av afghanerna tvingats lämna sina hem. Våldet har eskalerat, spridit sig till allt fler områden och blivit allt grövre.
Under det första halvåret i år, 2012, minskade visserligen antalet civila dödsoffer något. Det är fortfarande för tidigt att säga om detta är ett trendbrott eller en tillfällig förändring, men vi kan i alla fall konstatera att minskningen av antalet civila dödsoffer sammanfaller med att flera länder i ISAF-styrkan börjar dra tillbaka sina trupper.
De som hävdar att utländska soldater skapar säkerhet i Afghanistan har under de senaste tio åren gång på gång motbevisats av utvecklingen på marken. Anhängarna av ISAF-insatsen börjar få väldigt ont om argument.
Herr talman! I denna kammare har insatsen också motiverats med jämställdhetsargument, men det finns inga feministiska krig. Vi som är feminister, även i lägen när vi inte ska skicka soldater utomlands, vet att det inte är med vapenmakt vi säkrar respekten för kvinnors rättigheter.
De framsteg som skett i Afghanistan - och jag vill på inget sätt blunda för eller förminska värdet av att fler flickor får gå i skolan och fler kvinnor får tillgång till mödravård - har skett genom ökat civilt bistånd från organisationer som Svenska Afghanistankommittén, inte genom vapenmakt.
Nyligen släppte tre svenska organisationer, Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén, en omfattande rapport om Sveriges arbete med jämställdhetsfrågor i Afghanistan.
Man konstaterar: "Trots löften och insatser från Sverige och det internationella samfundet med syfte att skydda och stärka kvinnors rättigheter och delaktighet i Afghanistan har mycket litet förändrats för de afghanska kvinnorna. Under de senaste åren har många tidigare framsteg omintetgjorts."
Samtidigt berömmer man i samma rapport Sverige för att man har utbildat de svenska soldaterna i FN-resolution 1325. Man konstaterar dock att Sveriges arbete med att implementera resolution 1325 i Afghanistan hittills snarare handlat om att kvalitetssäkra de egna militära insatserna.
Man skriver: "Det har emellertid inte lett till några hållbara resultat för afghanska kvinnor."
Sug på det, ni som planerar att gå upp i talarstolen och hålla brandtal om hur vi har åkt till Afghanistan för att skydda kvinnorna där.
Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén avslutar sin rapport med tio tydliga rekommendationer för hur Sverige ska stärka sitt arbete för jämställdhet i Afghanistan. Jag noterar dock att man i utskottsmajoritetens betänkande inte har hörsammat en enda av dessa rekommendationer.
För Vänsterpartiet duger inte det. För att åstadkomma tydligt fokus på kvinnors rättigheter i Afghanistan och för att stärka de afghanska kvinnornas ställning krävs en ny inriktning. Vi anser därför, i enlighet med rapporten, att Sverige därför ska ta fram en nationell handlingsplan för hur FN-resolution 1325 ska implementeras i Afghanistan.
Herr talman! Utgångspunkten för Vänsterpartiet är vår solidaritet med det afghanska folket. Därför uppmärksammade och kritiserade vi som enda parti i denna kammare förtrycket under talibanregimen på 90-talet. Därför har vi motsatt oss avvisningar av afghanska flyktingar, och därför menar vi att Sverige måste byta strategi i Afghanistan.
Man måste ersätta en misslyckad militär strategi med civila insatser för att stödja försöken till freds- och försoningsprocess.
Vänsterpartiet vill därför att Sverige under 2013, likt en lång rad andra länder, avvecklar sin militära insats i Afghanistan. Vi vill att det svenska biståndet ökar till landet, och vi vill att Sverige intensifierar försöken att bidra till fred i Afghanistan. Vi anser att vårt land borde ta till vara våra starka traditioner av att stödja freds- och försoningsprocesser och stödja de samtal som pågår.
Vi behöver öka insatserna för att återintegrera tidigare motståndsmän i det afghanska samhället. Fred i Afghanistan förutsätter att de som i dag slåss ges en möjlighet att få utbildning, arbete och inkomst.
Det kanske viktigaste av allt om vi vill främja fred i Afghanistan är att vi bekämpar fattigdomen. Hopplösheten som följer i fattigdomens spår är talibanernas bästa vän och borde vara den största fienden för oss som önskar se ett demokratiskt Afghanistan i fred. Då, men först då, skulle vårt land på allvar bli en kraft för fred, demokrati och frihet i Afghanistan.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.